jag är så trasig..

Gud vad jag är trasig.. jag känner det mer och mer...

Jag skickade ett sms till Mannen och kollade om jag kunde vara där ons-fre i alla fall, så kan jag vara hos mamma till helgen... Det dröjde en stund, sen kom svaret.. "du hör av dig precis när jag börjat komma på andra tankar"

Jag svarar snabbt.. "glöm att jag messade"

Fick igen.. "ses på onsdag då"

Grejen är ju den, jag har mina saker där, jag har min hund där, jag är skriven där fortfarande... Jag bara bor i denna lägenhet tills jag får tag i något annat.. Har jag då inte rättighet till det boendet vid tillfällen när jag måste?? Det är ju mitt hem, tills jag får något "eget" Anledningen till att jag lever i en kappsäck är ju att mannen inte klarar av att bo i samma hem som mig utan att bråka med mig.

Jag gick över en sväng eftersom jag skulle hämta bilnycklarna, mår halvkasst och orkar inte gå till jobbet imorgon.. Kommer dit, vi pratar lite, han berättar en rolig sak som får mig att asgarvar.. underbart... Sen frågar han om hur det har gått med boendesökandet samtidigt som han skojar om att jag är "svartlistad"... Jag känner att min fasad börjar rämna.. Jag säger till honom att jag inte är på skojhumör, att jag mår jättedåligt. Tillfället är fel. Okey, säger han och blir allvarlig igen. Jag säger att jag mår så dåligt, detta var inte riktigt hur jag hade tänkt.. Mår dåligt för att jag måste hitta nytt boende dessa helger, jag har inte fått ha Sonen så mycket.

Han säger då "vill du ha en kram"

Jag svarar då tydligen helt fel... Jag svarar, nej, nej, nej

Och han går i taket.

Det slutar med att jag går... gråtande... utan bilnycklar.. känner mig så utsatt.. Jag ringer upp, säger att jag måste ha bilnycklarna på onsdag i alla fall.. (jag jobbar ju och måste kunna åka från mamma till jobbet) Han gapar och skriker och slänger på luren.. Jag går tillbaka.. tankarna finns då.. nu bryter jag HELT, jag tar med mig hunden.. men stegen tillbaka ger mig förnuftet tillbaka.. hur fan ska jag lösa det då???????

Jag går in... han är arg.... han förklarar hur jävla dissad han kände sig... Jag gråter..förklarar att det inte handlar om att jag dissar honom.. jag säger att jag inte kan ta emot ömhet.. då faller hela min fasad och hela jag hamnar på golvet i så fall.. "du tror direkt att det handlar om DIG, detta handlar om MIG, du bemödar dig inte ens att ta reda på VARFÖR jag sa nej till en kram"

Han säger att han SER på mig att jag mår psykiskt dåligt.. Han SER att jag mår fysiskt dåligt, och trodde jag behövde en kram.

Jag kontrar med, om du ser att jag mår så dåligt, hur rättfärdigar du att bråka med mig istället???

Det hela slutade med att jag gick, arg, ledsen och nedbruten.. värre än jag var innan.
Jag tänker på alla gånger som jag stält upp på honom.. och hur han ännu en gång tänker på sig..

"...du har ändå en bra grund med ditt barn.. det har inte jag.... jag mår så dåligt att jag ibland kollar vart man skulle ställa sig framför tåget"

Jo, men han har tak över huvudet, han har min hund, han har mina saker, han kan ta hem sina barn när han vill.. Anledningen att han har problem är hans missbruk, hans sätt att köpa öl istället för att ha pengar hemma så han kan försörja sina barn varannan helg.

Det är konstigt... samtalet började om mig, men slutade med honom.