Jag har alltid varit en stark person, en person som haft en bra uppväxt med många vänner. Men när jag blev vuxen kom jag fram till nåt... Att jag gått miste om vissa saker.. Att känna full förtroende för människor. Jag har alltid varit den som mina vänner pratat med, jag är en bra lyssnare...
... men jag har aldrig varit så öppen att jag berättat om sånt som varit jobbigt för mig.. jag har alltid hållt sådana saker inombords... "ensam är stark... "
I vuxen ålder har man ju kommit fram till att så inte är fallet... Mitt sätt har gjort att jag har haft svårt att släppa in någon inpå livet... på riktigt.. (frågar man mina barndomsvänner så säger de att de känner mig.. men ack så fel de har... )
I vuxen ålder har jag jobbat mycket med just detta... Jag har LÄRT mig att man faktiskt inte går sönder eller går under om man visar sig svag...
Fick mig en tankeställare igår... Jag pratade med min barndomsvän.. hon mår själv skitdåligt för hon oxå har en dålig relation med sin man, som sen slutat med SLUT... Men hon har ändå svårt att släppa taget.. Vi pratar mycket om hennes sits, jag berättar om mitt liv och om min sits självklart.... Men så säger hon igår..
- Hur mår du, är det bättre än sist vi pratade??
Jag mådde rätt så okey så jag svarar "Självklart.. "
- Jag bröt ihop totalt i lördags efter att jag pratat med dig, eftersom du blev så ledsen när du berättade om Mannen... Jag har ALDRIG hört dig gråta iá
Jag blev lite förvånad... men när jag tänker efter så stämmer det nog.. Jag visar inte mina känslor på det sättet.. Ska behövas mycket innan jag gråter inför någon annan.
Nä ibland kan det vara skönt och nyttigt att sänka garden...
SvaraRaderaAtt bryta ihop och komma igen på något vis....
Det är en lång resa att öppna upp sig... Sen så tänkte jag faktiskt inte att HON inte hade hört mig gråta förut. Det var inget medvetet tänkande när jag var ledsen.
SvaraRadera