en okey kväll.... men inte perfekt

Vi hade igår en okey kväll... vi messade innan att.. "ikväll ska vi vara snälla och goa" mot varandra..... och med den tanken åkte jag hem... totalt slut.. hade en skitdag på jobbet...

Han fixade kaffe.. vi satte oss på balkongen.... sa inte så mycket... bara var.. fick en konstig känsla som jag sen konfronterade honom med.... "Har du druckit?"... Han svarade att han inte gjort det... väntade lite för han brukar alltid erkänna inom några minuter efter.. men icke... det var nog bara jag som nojjade denna gång.

Lite tjafs med sonen... om hans nonchalans.. dagen innan hade han frågat om vi kunde skjuta upp hans sovtid.. visst sa jag... "men då..... bla bla" .... han hade glömt det dagen efter... (fick sån flashback... mannen är PRECIS likadan.. säger saker och sen glömmer.... )

Jag såg på sonen att han funderade på nåt.. satte mig på hans säng och lirkade ut det... han var ledsen... det visade sig att lördagen när jag och mannen bråkade (tyst vad vi trodde.... *suck*) .. så hade mannens dotter blivit ledsen.. sonen fick trösta henne..... FAAAAAAN va ledsen jag blev när jag fick höra det.... Jag bad om ursäkt.. sa till honom att det inte var okey, att han inte ska behöva ha det så.. Han berättade att han kände sig överkörd att jag lät honom vara hos pappa lite då och då... jag förklarade att det handlar om att jag mår så dåligt att jag vill bespara honom det... för det har INGET med honom att göra........... han förstod till slut.. och vi sa godnatt

Jag började snacka med mannen.... sa att det MÅSTE till en förändring... för att utsätta mitt barn för detta kommer jag INTE göra..

Nu får det bli ett stopp!!!!

ska man våga??

Ska man våga... att hoppas på en bra kväll??

Man kan ju alltid hoppas.. det började bra igår.... lite småsura miner från mannen.. som jag nonchalerade.. för till slut bli förbannad.

Det slutade med att han sov på soffan.... men trots allt inte tack vare osämjan.. utan för att jag verkligen behövde sömnen.. en jobbig arbetsdagen idag. Vi blev alltså sams innan vi somnade.

Men... lik förbannat... inte en kväll utan nåt tjall på linjen,

ont i kroppen..

Jag har ont i kroppen.. hjälpte en kompis flytta...... ajaj.... sen tog jag första cykelturen nu på morgonen.. den första på ca 10 år... inte konstigt man har ont i arslet... hmmm

när allt bara är bra

Kom hem igår, förberedd för ett fortsatt bråk... kom hem till en man som var lugn.. som direkt säger.. "Jag vill inte bråka, jag vill ta samtalet lugnt, jag har inget agg, jag är inte arg.. jag vill bara lösa problemet" Då jag själv var så trött och sliten så kände jag att jag följer hans väg.. vi pratar.. lyssnar.. försöker få varandra att förstå... båda är helt på det klara att vi ibland talar om samma sak, men lik förbannat går vi om varandra och missförstår.

Vi avslutar samtalet rätt snabbt.. med att bli sams... med önskan om att få detta att funka, eftersom vi båda älskar varandra.

Vi går ut en vända... jag har varit på jakt efter en cykel.. jag skulle testa hans för att se om jag kan låna den under tiden tills jag hittar en egen... plus att han skulle testa mina inlines som jag har liggandes (använda enbart 1 ggn.. inte min grej) .... Där står vi på cykelvägen.. han med mina inlines, stapplandes.. med en kroppsställning som gjorde att jag skrattade så jag nästan kissade på mig.... och sen jag vinglandes på hans cykel.. jag som inte cyklat på över 10 år... sicken syn det måste ha varit.

När vi sen gick hem... så sa vi.. det är ju så här vi vill ha det.. skrattandes.. ha kul ihop.. det var ju det som fick i alla fall mig att falla första gången.

fredagsbråket som höll i sig

Vi rök ihop i fredags... vad egentligen kommer jag inte ens ihåg... mycket tack vare jag känner mig så utpumpad.. så slut... turbon är påslagen, alla övertidstimmar är uttagna, min hjärna går på övertid.

Jag blev så pass besviken, ledsen och "förrådd" att jag gav upp på natten... efter att jag slängt på mig kläder och ut och promenera för att gå av mig ilskan.. (som ännu inte blivit till sorg) .. hinner inte mer än in.. så börjar han igen.

Det han sa till mig... är så jobbigt att jag ens inte klarar att se det i text.. att måste ta till mig det igen.... så det får räcka med att det tog så djupt att jag blev totalt kall, tom, ointresserad. Jag sa bara... "du har rätt, jag orkar inte längre... "

Han ville veta vad jag menade.... jag menade att jag ger upp.. vi går isär

Jag menade det resten av natten.. och morgonen efter... och halva dagen..... Mannen försökte luska ut om jag verkligen menade det eller om jag bara sa så för att få en reaktion... jag förklarade att det var hela sanningen.. jag orkar inte mer.... jag vill inte mer.

Nångång under helgen så hittade vi tillbaka... en liten bit i alla fall... men det var inte lätt.. vi skrek och var elaka mot varandra.

Vid ett tillfälle... jag sliter hans korsordshäfte ur handen.. en som han fick av mig för flera månader sen..... tar den, river sönder den i 1000 bitar... inget jag är stolt över... vid ett tillfälle.. jag sparkar till honom på benet... inget jag är stolt över...

Men.... den ilskan, den frustrationen, den sorgen, den hemska känslan finns där och gror.. och blir större och större.. och större

Jag vet fan inte vad jag ska göra.......... och vet ändå att jag måste ta i det när jag kommer hem igen.....

jag håller på och går sönder...

... och det är mannen som gör mig sån.

Jag saknar efter Mannen som gjorde mig lycklig.. mannen som fick mitt inre att hoppa... Jag vet att han fortfarande kan det... men lik förbannat har vi hamnat i någon ond cirkel.

Han säger något och så flyger jag i taket.... han förstår inget.. och försöker förklara.. och jag blir ännu mer arg... och besviken.. och ledsen.

Fy.. känner just nu så.... det gör ONT i mig

Ringde precis mitt ex och frågade om sonen kunde stanna där ikväll... han var så förstående att man blir paff.. varför är han så förstående men mannen min inte fattar nåt???

Jag mår så pissigt... jag är så trött... ingen ork längre.

vi säger så mycket

Mannen och jag säger så mycket.. hur vi tror vi ska komma genom det hela.. det sista handlar om att jag känner det som att han "Övervakar" våra pengar... Han snusar, har köpt öl vid några tillfällen trots att han vet vad jag tycker... Jag har lånat honom pengar sedan tidigare som jag vet att jag får tillbaka när vi kommer på grön kvist igen.. nån månad till bara.. men sen.


Men... efter en dust i helgen där jag flög i taket för hans sätt... där jag förklarade för honom att han inte har någon rätt att bestämma vart våra pengar går... i alla fall inte vad MINA pengar går.


Vi pratade genom det hela... kom fram till att vi inte ska "prata ihjäl" saker och ting.

.... men lik förbannat ringer mannen med en "fråga"..... en fråga som jag tolkar som en pekfingervisning... och jag blev arg igen... och jag har BETT honom att låta mig vara på arbetstid.. vill inte.. orkar inte ha dispyter då med.

orkar inte ens...

orkar inte ens skriva idag.. har massa konstiga tankar inombord.. tankar och känslor som vill ut... men jag orkar inte.

Är så trött.. trött.. trött.

konsten att hoppas

Jag hoppas det kommer en dag när man känner total lycka.. när man känner sig trygg och säker i sin relation.. när man inte behöver oroa sig för sin partners humörsvängningar..

Jag hoppas...

mannen är deprimerad

Mannen är deprimerad... rätt rejält... det kom fram igår.

Kom hem från jobbet.. hade längtat hem... gick lite tidigare till och med.. vi hade bestämt att vi skulle handla lite eftersom barnen kommer idag... tidigare under dagen så hade jag fått ett mail där han skrev fina ord.. där allt kändes helt okey... på morgonen så var han okey.

Kände stämningen direkt när jag klev in i bilen.. frågade honom sen om han hade ätit.. eftersom jag vet hur grinig han blir när han får blodsockerfall... han hade ätit... vi går in... när vi går där så känns de dåliga vibbarna.. sen frågar han... "har du stängt din blogg??" ... ehhh... näääää svarar jag.... jo, den finns inte längre, kontrar han med.... Jag svarar att jag inte gjort något i alla fall..... Jag tappade lusten att handla, vi gick tyst genom butiken för att betala och bege sig hemåt... stämningen är tryckt... jag mår dåligt för att sonen sitter mitt i detta.

Vi kommer hem... vi är sura båda två... jag ledsnar och börjar klä på mig för att gå ut... då slänger han sig upp och tar nycklarna... han ska ut med.. jag fattar direkt... ropar honom tillbaka.... konfronterar honom.... han var på väg för att köpa öl.

Jag ställer krav, säger att jag inte accepterar det.. säger att han måste välja... mig eller ölen... Han väljer mig... till slut... Jag tar med honom på en liten promenad... utan hund.. vi satte oss i en grässlänt.. pratade... pratade...han berättar att han är vansinnigt olycklig.. orkar inte ta sig för något.. allt är bara nattsvart... han får dåligt samvete för att han utsätter mig och barnen för detta... men han kan inte ta sig ur... Jag svarar så gott jag kan... att jag VILL att han pratar med mig.. för kan man inte prata med sin älskade när man mår dåligt, vem ska man då prata med??

Klart jag blir orolig... han har aldrig visat dessa sidor förut.. att erkänna att han är olycklig.... Han försöker förklara att det inte handlar om mig.. att det inte är vår sits som är orsaken... självklart förstår jag att det delvis är så.... så jag kan inte klandra honom... Jag hade ju själv en jävla period för någon månad sen när jag kände mig totalt knäckt.... men den känslan gick ju över.

Grejen är att jag inte kan säga till honom hur jag tog mig ur.. vet inte ens när jag blev bättre.. kan inte ens sätta fingret på när det vände... Jag vet bara att jag idag mår lite bättre.
Vilket jäkla par vi är....

Ibland känner man sig rent ut sagt dum....

Ibland känner man sig rent ut sagt dum.... just nu känns det så... tack vare sin sits.. tack vare sitt mixande och trixande för att göra mannen till lags.

Efter en helg som var väldigt bra hade jag en känsla i magen att den inte fortsatte så på måndag... mycket riktigt... kom hem.. han satt i soffan.. såg på honom att han var sliten... jag frågade hur han hade haft det... okey, svarade han.. satte mig bredvid honom en stund.. kramade om honom.. såg att han kämpade

... sen bröt helvetet lös

Han ville se min jobbmail med... och när jag sa nej, så kontrade han direkt med... "då så.. du döljer något för mig.. " ... jag sa till honom att så inte var fallet... utan att jag känner att jag måste sätta stopp för detta nu.. påminde honom om vad han har fått sett, hur fel han har varit i sina tankar om att jag är oärlig... då säger han något som jag blev alldeles paff för.

- du gav mig alla inloggningar så du tvingade egentligen mig att snoka.

Vi tjafsade rätt rejält.. jag höjde rösten.. han höjde rösten.. han försökte få in mig i rummet där datorn står... "NU öppnar du din mail, så lovar jag att aldrig med misstro dig"

Men hallå.... det har han sagt om allt annat.

Jag stod på mig i vilket fall.. tänkte lite på vad någon här skrev i sin kommentar.. "men varför ska han ha din inloggning"

När allt lugnat ner sig, gick jag in och bytte lösenord på min mail och FB.... sa till honom det sen, han svarade... "vad bra..... "

Grejen är att det inte finns några konstiga mail från män (vilket han har fått för sig) på min jobbmail... däremot finns det något som jag "döljer"... och det är denna blogg.. och eftersom jag inte vill sitta med bloggsidan öppen när jag skriver, så skriver jag "utkast" i min jobbmail, för att sen klippa och klistra in inläggen. Han skulle därför hittat det.... och det vill jag inte. Denna blogg ÄR hemlig

Eftersom han är nojjig för mitt sätt att skriva, han tog ett exempel när jag mailade en kontorsgranne angående en sak.. så skrev jag till honom.. "jag skulle egentligen lyfta arslet från stolen och komma in till dig för att prata med dig, men jag orkar inte....*haha* "

.... EHHHH... vad är det för fel med det???

Det fanns även ett mail till en av mina killkompisar... en kompis som han fått för sig att jag haft något med.. pga hans sätt att skriva... jag har bedyrat att så inte är fallet.. så igår innan jag gick hem så mailade jag denna kompis (som OXÅ har en partner som är svartsjuk) ... och berättade som det var, sa till honom att tänka sig för hur han skriver till mig..... fick ett svar nu imorse... självklart... plus att han skrev att "säg till mannen din att ringa mig om han blir nojjig igen..... "
nu skulle han ju aldrig göra det....... men det är ju FAN att man måste tänka så.

Så,... ikväll är det en "pratkväll" igen.... suck* ..... men denna gång ska jag förklara att nu är det slut på tassandet... nu ska jag fan inte anpassa mig mer... nu får han ta mig för den jag är.... jag är ju fan samma person som han blev kär i?!?!

Det återstår att se.....

... men jag vet att känslan snabbt kan ändras

Det har varit en konstig helg.... mycket konstig... men ändå en hur bra helg som helst.. Mycket kärlek, mycket prat, mycket lyssnande.... mycket av allt.... men ändå inga bråk.

Han har talat om sin osäkerhet, om sina nojjor... Jag har pratat om mitt destruktiva liv innan honom.. om mitt liv med män

Vi har knappt lämnat varandras sida under hela helgen... och det konstiga är att trots att vi är i vår värsta kris någonsin... så har jag känt mig riktigt lycklig denna helg.

Riktigt Lycklig.

... men jag vet att känslan snabbt kan ändras

.. och ändå

... och ändå känner man en oro.. en oro som kanske är obefogad men ändå där... en oro att "lugnet" bara är på ytan.. att det är lugnet före stormen.

Jag lät honom få min inloggning på FB.. och var in där för en stund sen.. blev efter en stund utkastad därifrån... troligen pga att han loggade in för att kolla.. mer.

Man är ju inte mer än människa... orolig.

att känna sig så älskad...

att känna sig så älskad som jag gör just nu..... är den bästa känslan som finns.

Just nu känns det så.. Det känns som jag svävar som på små moln.. trots att vi haft en lång djup spricka i vår relation... Jag vet att jag ska ta denna känsla och förvalta den... så denna relation blommar.. ännu mer.

Jag fick ett mail från honom nyss:

"Du vet och känner att jag älskar dej, jag har inga andra tankar på ett liv utan dej,du är MIN kvinna och jag är DIN man."

Han skriver precis det jag känner just nu..... riktigt fladdrar i magen nu.. av Lycka!!

Vad är det som gör att man beter sig som man gör???

Mannen frågade igår om VARFÖR jag hade mailat den andre mannen... varför jag ens undlåter mig ha en kontakt med någon som behandlar en som skit??

Jag svarade att jag egentligen inte har något svar, Jag vet inte vad jag tänkte just i det tillfället.... Jag vet inte varför helt enkelt.

Men klart man kan köra lite amatörpsykologi:

Jag mår dåligt och känner att jag inte får den hjälpen från MIN man. han förstår helt enkelt inte... så man är så långt nere i skiten att man faktiskt inte förtjänar att känna sig annat än utnyttjad, skitig och värdelös... och eftersom jag vet att den andre mannen varit svinig mot mig genom åren, så söker man ännu mer "skit"

Jag söker bekräftelse från någon annan person än min man... och den andre mannen har vid några få tillfällen visat en annan sida än den "svinige"... jag kanske tänkte att han kunde ge mig en liten "push" i rätt riktning... dvs uppåt ur min svarta håla som jag befann mig i.

eller.... så ville jag helt enkelt att den andre mannen skulle svara, han skulle fråga hur jag mår i min relation.. och jag skulle svara honom att jag är överlycklig... han skulle fråga om jag egentligen inte saknade honom... och jag skulle svara aldrig i livet........ helt enkelt så skulle jag vilja "skriva det på hans näsa"

Amatörpsykologin har många trådar..... detta är några som jag kan tänka mig i alla fall.... men fortfarande så vet jag inte... hur konstigt det än låter.

Det enda jag VET.... att den andre mannen är totalt borta ur min verklighet, ur min hjärna.. jag är släppt ur hans fångenskap... räddad av Mannen i mitt liv..... DET fick jag bekräftat igår... den känslan att jag kanske skulle mista honom pga detta skrämde mig ofantligt mycket.

Äntligen är jag FRI

ett steg i rätt rikning

Jag tog mig hem... väl förberedd, dvs att jag var lugn och sansad. Kände redan innan att detta var ett tillfälle jag var tvungen att hålla mig på det planet. Det plus att vara helt ärlig.. och det gjorde jag.

Kom in... han såg totalt KNÄCKT ut.. det enda jag ville var att gå fram och ge honom en stor varm kram.. men kände att det inte var riktigt rätt tillfälle.. Gick ut med hunden en vända, satte på kaffet och sen började vi.

Han var arg... Mycket arg... Men jag höll mig lugn... Svarade på alla hans frågor.. svarade på dem flera gånger eftersom han i sin vimsighet glömt vad jag svarat... hans glömskhet märkte man av här med... det som annars gör mig galen. Men nu såg jag hur jäkla jobbigt detta var för honom.. så jag svarade, svarade och svarade.

Han hade plockat fram min dator och kollat min msn-historik... och hittade ett meddelande som jag hade skickat den andre mannen för några månader sen, att jag hade hört en låt och kom att tänka på honom.... Själv kommer jag inte ens ihåg denna händelse.. Men den stämmer säkert. Grejen handlar kanske inte om VAD jag skrev, utan ATT jag skrev. Speciellt eftersom min man vet vad denna man har betytt, och hur jävla svinigt han har betett sig ibland.

Efter ett par timmar lugnade han ner sig.... mattheten tog överhanden.. hans ilska var som bortblåst.. han var bara ledsen...tårarna rann... och jag fick krama honom... förklara för honom hur jävla mycket jag älskar honom.. och hur rädd jag är för ett liv utan honom.. han sa precis samma sak.. Vår kärlek är stor.. den har stått emot många hårda vindar.

Jag sa till honom, att även om jag är fruktansvärt ledsen för vad jag utsatt honom för, så är jag ändå "glad" att det är en sanning som jag blir utsatt för, inte nån av hans demoner som inte är sant.. det är jag som sjabblat... och kan inte försvara mig där.. Jag kan inte ge honom svaren som han kanske behöver. Jag har inga svar... jag vet inte varför jag har skrivit till den f.d mannen, som ÄR ett svin.

Efter en jobbig kväll, men ändå ärlig och öppen, men tankar om framtiden, med öppenhet om vår kärlek som vi känner för varandra, så somnade vi i varandras armar. Vi låg så hela natten, varvade om att söka närheten hos varandra, något som vi annars inte gör, vi vill båda ha "space" när vi sover, men alltså inte inatt.

Innan jag gick till jobbet imorse satt jag på sängkanten.. talade om hur mycket jag älskar honom, hur mycket han betyder för mig... sa till honom att NÄR han får sina tankar igen (vilket kommer komma) så tänk på mina ord, tänk på att du betyder allt för mig, och att jag snart är hemma... sen har vi helgen på oss... tillsammans... så som det ska vara.

maktspel pågår...

Maktspel pågår nu.... strax efter förra meddelandet så ringer han igen

- Nu är det allvar, du ser till att komma hem från jobbet NU... annars börjar jag packa dina saker!!!!!!!!!

Jag lade på telefonen i örat på honom

.. nu är det allvar

han ringde precis

- Kan du ta dig hem, sluta tidgare?Nu är det allvar - Jag behöver prata med dig

Nej... det kan jag inte - jag kommer efter kl 17

*ännu mer ont i magen*

"det kan du gott ha.... kan du så kan jag"

Nu har jag skitdåligt samvete... Inte så mycket över vad mannen nu har för tankar, eftersom jag känner att jag vet vart jag står i mina känslor för denna man.

Nej, jag har dåligt samvete för att jag blir elak i mun.... allt för att göra honom illa... Han gör ju MIG illa, så varför ska jag bespara honom det?

Igår sa jag till honom... att han beter sig som en misshandlare... jag utsätts för psykisk misshandel.

Han blev ledsen, det såg jag.. men just då känner jag... "det kan du gott ha.... kan du så kan jag"

Det är inte snällt, men det är ju sant.
Det är inte sunt.... jag vet det.

jag mår fysiskt illa....

Jag mår nu fysiskt illa.. ont i magen.... för jag vet inte hur det är på hemmaplan.... är han stupfull... ledsen... skitarg... eller helt anti???

En del känner så.. att det är bättre så här.. att för EN gångs skull så får jag fan för något som jag GJORT.. och inte sånt som han tror jag gör.

JAG vet ju att jag har "rent mjöl i påsen"... jag vet hur stark min kärlek är för honom... men hur ska jag få honom att förstå det, när han bara ser allt i nattsvart???

Att han sen fått "vatten på sin kvarn" nu..... gör ju inte saken lättare.

Ska jag åka till en väninna och stanna där några dagar kanske??
Jag har så många frågor... men så få svar... *suck*
.... och varför mailade jag ens den mannen????Jag har fan inte en susning.

Söker jag någon slags bekräftelse på något??Jag klamrar mig på alla strån jag kan hitta... för att ta mig upp ur mitt svarta hål.

Kanske så tycker jag mig vara värd att vara "skit"... Mannen behandlar ju mig som skit.... och den andre mannen från mitt förflutna har ju oxå behandlat mig som skit.

Jag är kanske inte värd bättre???
Så är det nog...

mannen var så arg..

vaknade alltså på morgonkvisten.. tänker först att han nog gått och lagt sig i barnens rum eftersom jag klagade på att jag aldrig får sova eftersom han knuffar på mig... så jag somnar om... vaknar sen igen strax innan klockan ringer.. hör honom tassa... får direkt en malande känsla i magen.. nu är det något igen.. *suck*

Mycket riktigt.... han hade varit och köpt några öl... några få men ändå.. denna gång hade han inte gömt undan dem bara... något han har tagit till sig i alla fall... när jag går förbi datorn kommer det.. "vem är det här??" ... Jag går in. ser ett mail i FB (jag har ju gett honom min inloggning) .. till en man som jag har ett förflutet med.. ett konstigt förflutet.. vi har flörtat i flera år... och då mannen vet vem han är... då jag skrivit rätt öppet om honom i min vanliga blogg... så var cirkusen igång.... Jag ljög först... "en kompis"... sen tänkte jag, va fan... lika bra att säga som det är.... det är "han"

Mannen var så arg.... jag förstår honom.... men samtidigt så VET jag att detta inte var något speciellt.. ett kort mail på 3 ord... kallprat... men som skickades för dryga månaden sen... men faktum kvarstår.... mailet är skickat.. till den mannen som MIN man anser är det största hotet.
Han vill inte släppa iväg mig till jobbet.. för nu ska här "redas ut".... vi sätter oss vid köksbordet och jag försöker förklara.. men hur ska jag förklara något som jag själv inte förstår?? Hur kan jag ge en förklaring på något som jag själv inte ser som något "farligt"..... men jag förstår att mannen tar det som han gör.

Det känns så oskyldigt.. för min del.. ska jag få fan för något så tar jag hellre fan för något som jag gjort

Så... där rök vår period av lugn och ro.

Nu vet man vad man har att vänta när man kommer hem...... *suck* ... helst av allt vill jag åka bort och hålla mig borta.. i flera dagar

Män är från Mars, och kvinnor från Venus

Det är konstigt att vi klarat oss så här långt... konstigt att vi båda orkar... för det kommer nya saker hela tiden.. vi talar på så olika sätt. Igår hade vi en sån sak.. hur faaaan man kan missförstå varandra så mycket som vi gör är mig en gåta

Nog för män är från Mars och kvinnor från Venus... men NÅT borde vi väl ha lärt oss med resans gång???

När jag kom hem igår... stämningen var mycket bättre.. dock inte perfekt... vi var snälla mot varandra.. det kändes att båda ville bli sams, på riktigt. Jag var trött och lade mig och vila en stund... "gör du så gumman.. " var hans respons.... Vaknade till 10-20 minuter senare.. Mannen hade tagit med hunden och gått ut... Jag var på vippen och vända mig om och sova en stund till... men beslöt mig att gå upp.. på med kaffepannan, satte mig vid datorn... spelade lite musik.. högt.. Kände mig glad till sinnes. Mannen kom hem.. fick honom att hjälpa mig med en grej med datorn.. båda glada.. (han sa senare på natten att det var så skönt att se mig så glad igen)

Kvällen spenderades i varsitt rum då vi har så olika smak på program.. jag kikade in hos honom vid varje reklampaus... fortfarande glad... för att till sist slänga ur mig nåt om hur tråkigt det var att sitta i olika rum... han tog det fel... och vips så hade vi ett bråk... jag försökte avvärja det, menade ju inget illa om det, saknade honom bredvid mig bara... Han kommer då in och säger till mig att kolla på mitt program i vardagsrummet... jag som inte bryr mig vilken tv jag kollar på säger att jag inte vill... han stänger av tv:n mitt framför ögonen på mig... och jag flyger i taket.

Flera timmar senare kommer vi fram till att vi tolkat situationen helt olika... Jag tolkade att han skulle bestämma VAD och VART jag kollade på tv... när han faktiskt menade att han inte ville ta all "plats" vid den "vanliga" tv.n.. utan att han ville att jag inte skulle känna mig "undanskuffad"
Vi hade bråkat.. helt i onödan.... egentligen.

Vi somnade... jag vaknade.... mannen borta ur sängen.... *suck*..... fortsättning följer...

han saknar

- Jag saknar dig....

vår resa i berg & dalbanans land fortsätter....

Kom hem igår.. Mannen var ute med hunden så jag fick några minuter för mig själv... Andades

Jag fick ett mail från honom tidigare på dagen:

"Ville bara säja att du är min goa älskling och allt.Älskar dig Din X"

Jag känner verkligen att han gör det, på sitt konstiga lilla sätt, och att jag känner likadant. Vår kärlek är värd att kämpa för men det känns jävligt tungt just nu.Speciellt när han inte vill/kan förstå hur jag känner.. hur jäkla illa han gör mig med sina utspel. Om jag var den vanliga balanserade iá så skulle det inte vara några problem, då skulle jag bara söga "skärp dig" till honom och sen var det avverkat.... men nu är jag allt annat än Balanserad.

Vi småpratade (kallpratade) under kvällen, om tv-program, filmer, hunden och ett kuvert som skulle skickas iväg.... men inte ett ord om det som hänt... Så till slut så frågade jag honom hur han ser på vår relation.. hur han ser på vår berg & dalbana... Jag fick inget konkret svar. Till slut har man fastnat rejält i trasslet och kan inte ta sig ur.. vi kommer ingenstans... timmarna går.... Det slutar med att vi somnar.. bredvid varandra.. men ändå mil ifrån.

Idag mår jag rent utsagt PISS... Jag har ont i min arm (musarmen), jag har ont i höften eftersom jag merparten sover på sidan, jag har ont i kroppen då jag BARA fått sova på sidan för jag blir väckt av mannen om jag sover på rygg... jag är ingen snarkare, men brukar låta mer när jag ligger på ryggen.. jag har ont i huvudet för jag sover så dåligt.. Jag har ont i stortån för att sparkade till sängen samtidigt när jag sparkade till mannen på smalbenet när jag var arg.... och framför allt är jag SJUKT trött... Jag är arg för att han väcker mig... när han får somna om och kan sova hela dagen om han vill.. medans jag ska till jobbet och jobba en hel dag... för att sen komma hem och "börja om" berg och dalbanan.

Jag mår rent utsagt PISS.

*Nu har jag gnällt färdigt*

jag är nog egentligen äldre än vad jag tror

.. i alla fall när det kommer till mitt MINNE

I min story om påskhelgen så har skärtorsdagen fallit bort.. puts veck.. kommer inte ihåg hur vi hade det.

Men långfredagen däremot... Vi körde mannens ena son till ett LAN:ande som han skulle på.... sen hem... jag fixade mat.. stod vid spisen i flera timmar.. ville så gärna ha en mysig kväll med mannen... öl till maten blev det.. en varsin bara.... eftersom mannen inte ska dricka så mycket... Efter den goda maten kröp vi upp i soffan.. kollade på film.. riktigt mysigt... en vända i sänghalmen hann vi med oxå... hur mysigt som helst... Lade sen oss att sova... ett sista "jag älskar dig" för kvällen.

Vaknar sen med ett ryck... mannen är uppe... han kan inte sova... han kom nyss in då han varit och köpt snus.. säger till mig att somna om, han fördriver lite tid vid datorn... jag somnar om.. vaknar sen några timmar senare av en mardröm... märker att mannen inte ligger hos mig... går upp... till barnens rum där datorn står... han sitter där.. jag går in... hajjar till.. får en magkänsla... han säger till mig att gå och lägga mig igen... jag säger inte så mycket, tar in intrycken istället för att bli säker på min magkänsla.... han läser min blogg.... igen... han säger... "du älskar verkligen mig... man läser det i varje stavelse där... "

Han är full..... eller.. nja... lite småpåverkad i alla fall... han har förutom snuset köpt ett 6pack öl på macken.... och jag blir arg igen... går och lägger mig istället.. efter en stund kommer han efter... jag går upp.. lägger mig i barnens rum.. vill inte ha honom intill mig... ligger där en stund... går sen upp och kollar datorn.. ser då.. att förutom min blogg. (den andra alltså, denna vet han inte om) så har han kollat alla mina "bloggkompisar" så har han varit inne på Vilda, Spraydate, MP.... jag blir skogstokig... går in och väcker honom... "kom med här... " .... vad är det??? .... kom med här... frågar honom sen vad i helvete han håller på med?!??

Han svarar då... förklarade.. att det var hans "snokande" hjärna som letar efter mig där.. han är osäker igen, osäker på om jag verkligen älskar honom... han är inte där för att ragga... han ber och bönar att jag ska tro honom... jag är arg.. så besviken.. för är det NÅT som jag känner mig säker på så är det att han aldrig skulle göra något sånt.

Detta bråk utvecklas sen till något helt annat.. från hans snokande till att få reda på mer om mig.. vilka msn-kontakter jag har, vilka jag har på FB (vilket iofs inte är någon hemlighet) ... till sist att få läsa min hotmail-inkorg... men DÅ var jag arg som ett bi.. galen.

Jag krävde SKRIFTLIGT att han aldrig mer ska misstro mig om han fick läsa det med.... och han skrev faktiskt.... vad jag nu ska med den till.. jag vet ju hur han är... men jag kände dock att jag inte har ett smack att dölja... delvis var det att få honom att känna sig DUM.. när man ser att det verkligen inte finns något att ta på. Att jag ÄR så jäkla rak och ärlig som jag säger.

Vi somnar sen vid 4-tiden.. trötta... någorlunda sams....

förblindad av kärlek

Lika hårt som vi kan hata... lika hårt älskar vi med. Vårt liv ÄR en berg & dal bana.. och jag vet att jag inte kommer palla det i längden.. Min högsta önskan är därför att det ska stilla sig.. till slut.

Påskafton... Jag hade flaggat kvällen innan att jag ville sova ut den morgonen.. då vi sovit så dåligt kvällarna innan.. (berättar mer om det sen) ... mannen sa direkt, självklart ska du få sova älskling... Vaknade vid 10:00.. utsövd.. Mannen hade varit ute med hunden... och stod i köket och plockade ihop en frukostkorg... med nybakade scones, kaffe och ägg. Vi tog med oss den, en filt och hunden och går upp till vår "solglänta" .. tar med kameran, fotar första vitsippan... äter gott. solar, njuter.

Så visst gör mannen saker för mig med... med tanke på vad jag sen skrek åt honom ett par dagar efter.

Efter några timmar beger vi oss till ett promenadstråk där vi bara ÄR... (utan hund) .. njuter av sånt som är gratis.. solen.. vatten.. vind.. kärlek... Vi slinker in på ett fik vid vattnet.. en kaffe och glass i solen. Det är lätt att se det positiva i livet just då.

Denna dag njuter vi av varandra.. på alla möjliga vis.

kunde ha varit en helg FYLLD av kärlek

... men den blev delvis fylld.

Den började med bråk.. och slutade med bråk... men däri mellan var det SJUKT bra.. så mycket kärlek så man svämmade över nästan

Det är mycket info som ska ner.. så jag tar lite i taget... det som är det mest färska är igår.. även om det blir bakvänt.

Annandag påsk... min bästa väninna kom på besök.. spenderade därför mycket tid med henne.. när kvällen sen kom, och mannen och jag låg i soffan och kollade på tv... ställer han sig plötsligt upp och grymtar.. "vilken stämning det är här.. " ... detta efter att jag sagt att jag hade förbannat ont i min arm (lider av musarm som gör sig påmind lite då och då) ... Jag flyger i TAKET... totalt... kallar honom både det ena och det andra... sa (skrek) till honom att jag är nära att klappa till honom.... han svarar att "gör det då... " .... jag sinnar mig.. efter att jag sparkat till honom på smalbenet, inte hårt utan mer som en markering.. jag skriker.. han försöker hyscha ner mig.. jag kontrar med att han är ett egostiskt svin.. han bara kräver och kräver.. själv ska jag alltid vara på topp, inte må dåligt, inte ha ont för att han ska vara nöjd. Det är hans "privilegium".... slår i dörren.. och tar sen med hunden och går ut och lugnar ner mig

När jag kommer tillbaka.. lugn men fortfarande jäkligt besviken och ledsen.... så kommer han sen in i rummet.. frågar om det är ok att han sätter sig eller om han ska sitta kvar i barnens rum... gör som du vill svarar jag... han ber sen om ursäkt för sitt beteende... jag svarar.. mmmm... men vill ändå inte släppa det.. varför ska jag släppa igenom detta så lätt hela tiden.. han får ju aldrig stå till svars för det... säger det till honom... känns för jävligt att han bara kan sätta igång något och sen tro att han bara kan säga "förlåt" och allt är bra..... det räcker inte för mig.

Tidigare på dagen så fick han en "dipp" som jag försökte slingra oss förbi, genom en kram, genom en peppning.. och för att till sist gå iväg och köpa en dosa snus för SISTA pengarna jag hade. Just denna sak tog jag upp med honom sen.. att jag levererar och levererar... men vad gör han???

- Säg något som du gjort för mig idag??? Säg NÅGOT??

Gud va arg jag var.

Han sa senare.. du måste ha en oerhört ilska gentemot mig.. eftersom du alltid blir så vansinnigt arg på mig..... Han har rätt.. jag ser verkligen rött när han sätter igång.. Blir förblindad av ilska..
Men.... han gör mig även förblindad av kärlek...

han försöker..

Han försöker i alla fall... han ringde nyss.

- Ska vi försöka att bete oss shysst mot varandra när du kommer hem ?? Jag vill inte slösa bort en hel skön helg med att vara osams med dig. Är det en bra tanke?

Jag är glad att han ändå VILL... men en del blir så där obstinat.. liksom... vill tjura.. "så nu duger det tydligen..... "

Väx upp för helvete iá!!!!

att inte kunna prata

Jag lider mest av att inte kunna prata med någon om min jävla sits... jag både vill lämpa över skiten på någon annan men samtidigt skäms jag för att jag sitter där jag sitter.

Jag har berättat för mina nära väninnor om att det inte är "guld och gröna skogar" pga att vi är så envisa båda två och att vi har humör... men har inte berättat om VARFÖR vi bråkar.. i alla fall inte hela historien. Man är rädd för att bli sedd ner på.

Varför är det så??

Jag pratade nyss med min barndomsvän... som alltid stått mig oerhört nära.. mycket tack vare att hon alltid varit öppen med sitt liv, sina misstag. Sånt gör att man kan öppna sig. Nu till nästa dilemma.... jag sitter på jobbet.. och kan inte prata så öppet som jag skulle vilja... och hemma, så är ju mannen där hela tiden.

Suck*

det är inte bara han som kan vara elak

Det är inte bara han som kan vara elak... jag kan med.. herregud... känner verkligen att jag vill trycka till ordentligt.. att det KÄNNS lika mycket som det känns för mig.

Igår berättade jag för honom.. att jag inte ville åka hem.. vill inte hem till vårt "hem".... Jag längtar inte efter att sluta arbetsdagen för att komma HEM.

Han blev ledsen.. vilken iofs var mitt syfte.

Jag vill verkligen känna att det är vårt hem... men det gör jag inte.. och mörkret som är över oss påverkar negativt, vilket iofs inte är konstigt. Det är svårt att få något att växa i vår verklighet för tillfället.

något är ju helt klart fel...

Något är ju helt klart fel... om man istället för att känna "wow, en långledig helg framför sig" .... känner... "hur ska vi klara av detta"?

Just nu är jag i en dipp period... känner olustkänslor... inför hur helgen blir.

Blir det lugn så kommer det bli UNDERBART.... men risken är att det blir nåt tjafs... då blir det fan inte kul

Det enda som e "skönt" är att sonen inte är hemma... därför kan jag med gott samvete fly huset till en väninna... och supa skallen i bitar.

DET skulle jag vilja göra nu känner jag.... en massa rödvid med bästa kompisen.

jävla gnällkärring

Varför finns det inget bra ord för den manliga versionen av "jävla gnällkärring"???

Den skulle jag behöva just nu.... efter en dust med mannen igår.. eller dust och dust... en diskussion i alla fall... och han går in i försvarsställning på en gång.. vi snackar igenom allt... kom fram till vissa saker... och sen e det fan precis som vanligt.

Jag sa till honom att han har blivit för jävla gnällig det sista, det dåliga humöret kommer upp titt som tätt.. ta tag i det istället för att spy galla över mig, den personen som står bredvid och pushar på?!? Han höll med och sa att han tog till sig...... men jag tvivlar.. faktiskt.

Tänkte idag på promenaden på väg till jobbet... "jag ger detta max 3 månader.. " ... antingen har vi kommit över detta eller så är vi ett slut kapitel.. Lite av det snackade vi om igår.. han har trots bråken TRON på oss.. jag sa som det var... jag har INTE tron på oss längre.. för mycket talar emot.. mycket tack vare att jag gett honom chans på chans att rätta till det som är galet... till ingen nytta. Jag tycker verkligen att jag anpassat mig till honom.. han inte ens i närheten.

Jag hoppas (igen??) ... att han tar till sig det vi snackade om

vissa personer råkar visst ut för ALLT

En bra egenskap tycker jag är att inte gräva ner sig själv alltför djupt, att se det positiva eller i alla fall mindre negativa i livet. Gudarna ska veta att jag ibland är långt nere i mörkret... Men så tar jag mig upp, sakta men säkert.

Värst är det nästan när man hör andra brottas med verkligheten.

Min bästa väninna är en kvinna som råkat ut för massa skit i sitt liv.. det sista var häromveckan.. Hennes 19åriga son akut sjuk.. epilepsi eller kanske hjärntumör.

Då får man distans till sitt skit... helt klart.

Vad har liksom jag att gnälla på???

vi är kanske inte "onormala"???

häromdagen... när jag hade snäst av mannen.. (för något som jag själv redan glömt) ..... så fick jag dåligt samvete för att sonen var i sitt rum och kanske hörde.. och gick in och kramade om honom och sa "förlåt att mamma skriker" ...... då säger han:

- Men mamma... det är ingen FARA.... Pappa och X brukar bråka mycket mer än detta!!!

En del av mig pustade ut.. för att sonen inte tog illa upp.. den andra delen blev ännu mer ledsen för att han hade sånt liv.

Men.. efter att jag hade pratat med sonen så började jag tänka lite till, det går ingen nöd på sonen, han har 2 föräldrar som älskar honom ofantligt mycket, och som är duktiga på att visa det till honom med.

Det är ju egentligen inte konstigt att man bråkar i relationer... men just nu är det mycket.. mycket tack vare min sits, min obalans.. Så jag vill inte lägga allt på Mannen.. Nej då, jag är allt involverad i våra bråk jag med.

.. och lik förbannat sitter jag där och läser

GUD vad jag stör mig på vissa "kända" bloggare på min "vanliga" sajt.... sådana som jag snackat mycket med genom åren... som började med vettiga åsikter... men som man verkligen SER att de skriver för att få "heja-rop" från... Varför ska det vara så??

Det finns en speciellt... som blev dumpad för ett tag sen, för parnern hittade en ny... Alla 3 i det triangeldramat finns kvar på den sajten... det nya paret skriver om guld och gröna skogar, om lycka och massa häftig sex.... och den som blev dumpad lyser genom med svartsjuka genom inlägg om erövringar för att nästa inlägg skriva om sårade känslor. Man riktigt SER avundsjukan som gror...

Jag stör mig.. Big Time.. och lik förbannat sitter jag där och läser..... Hmmm

vad är "normalt"??

Jag hade ett litet snack med exet igår, han var uppriktigt orolig för mig och min dipp jag haft... vi pratade om hur jobbigt det kan vara i en relation.. att man trots kärleken ändå kan nöta ut varandra... Han berättade om hur han och hans sambo ibland har väldigt jobbigt.. hur de kommer i ofas med varandra... hur de ibland är i den negativa fasen samtidigt, hur svårt det är att se den andre människans brist på välmående.

Mina tankar går då först till vad som anses vara "normalt"??

Att leva i städigt jagande efter trygghet...

.. sen... ser jag vad som INTE är normalt... att prata om sådana här saker med sitt ex
Jag är inte "normal" helt enkelt

de skulle tappa hakan... om de visste

När jag startade denna blogg så bestämde jag mig för att aldrig blogga hemifrån, eftersom Mannen i mitt liv är en väldigt nyfiken man... Han skulle snoka reda på denna.. lätt.. Så för att få ha mina tankar för mig själv så valde jag denna väg... Men det innebär också att jag bara kan blogga på dagtid, på arbetstid.

Önskade jag hade mer space

När man tänker så, hur bakbunden jag är i vissa sitser så blir det nästan komiskt.. för att vara mig dessutom... Mina nära och kära skulle tappa hakan om de visste... att JAG skulle tappat min självständighet... Och jag gör det trots allt med öppna ögon. Kan inte skylla på att jag blir lurad..

Jag ser det inte så.

att sakta ta sig tillbaka

Jag är inne i en trött, trött, trött period. Helst av allt vill jag bara sova 24 timmar av dygnet. Men som arbetande kvinna med ett barn på "halvtid" och som nyss varit i värsta svackan i mitt liv så kanske det inte är så konstigt.

Kroppen behöver sömnen för att komma ikapp kanske?

Äntligen fredag......

att erkänna sina svarta tankar

Jag har privilegiet att ha en bra relation med mitt ex och hans sambo, det kommer ofta upp när man mår dåligt, från båda håll. Häromdagen ringde jag exets sambo och BAD om att få ha sonen där några dagar för jag var under isen... Jag var så pass under isen att jag började gråta.. hulkade fram delar av sanningen... inget nedvärderande om Mannen, utan om MINA problem.. Hon blev lite orolig...

"självklart ställer vi upp... räcker det så, eller vill du ha annan hjälp???"


Det som hade satt igång hjulen i snurrning denna gång var surhet hos mannen som utvecklades till hysteriska utfall från mig.. Försöker förklara för honom att jag mår så jävla dåligt att alla smågnabb gör mig GALEN.

Innan jag ringde exets sambo hade jag fått ett utbrott, skrikit, slagit i dörrar, slängt skor omkring mig för att sen falla ihop på golvet gråtandes och sen hyperventilera.

Jag blev riktigt rädd för mina känlsor... Mina svarta känslor... Mannen blev ju riktigt rädd för mitt sätt... Vi pratade sen och han var väldigt ångerfull när han vet att jag BETT om att ta det lugnt med mig ett tag... ge mig lite tid att ta mig upp ur hålet.

Däremot fick jag mig en tankeställare.... Mitt virrvarr av känslor handlar ju inte enbart om Mannens sätt emot mig... utan att det är djupare... Mina svarta känslor och tankar som dyker upp lite då och då.... I min familj har vi sjukdomen "manodepressiv".. så jag har nog en släng av det. Mitt ex sa till mig igår när han ringde för att kolla hur jag mådde...

"ta inte detta fel nu, men det är inte det som spökar?? Du kanske behöver hjälp?"

Jag svarade att jag inte tar illa upp... Jag har tänkt tanken själv