semester.. och borta

Det är semester, och jag har svårt att hitta hit för att inte lämna fotspår till detta ställe. Jag är lika inne på att lämna mannen, väntar bara på att en bostad ska komma min väg. Hur lång tid det kommer ta vette sjutton. Vi går som 2 tysta zombies hemma, han är lugn då han har gigantisk ångest för han sabbade till det i lördags. Tar det en annan gång.

Jag är i min väninnans lägenhet för att göra lite ärenden på datorn som jag inte kan göra hemma.

Jag dras mellan en självklarhet att vi är ett avslutat kapitel till att det gör ont i kroppen på mig för jag längtar att få vara i hans famn.

Fan va jobbigt...

han menar allvar,,,

Han menar allvar... helt klart.
ÄNTLIGEN har det slagit igenom!!

Just nu är Mannen på väg till ett studiebesök till ett behandlingshem. Han är handlingskraftig när han sätter den sidan till. Det sista han sa innan han åkte.. "jag gör detta för mig, dig och OSS"

Det var meningen att jag skulle följa med men det blev lite tjall på linjen strax innan så han valde att åka själv. Kan vara jag som var lite okänslig eftersom jag inte hoppade jämfota för han hade ringt dit. Jag menar... ska man betala allt själv är det väl en sak... men ska man få hjälp med betalningen så ska det nog gå via rätt kanaler.... via socialtjänsten. Min tanke, men han kanske inte riktigt hängde med i mina tankar.

Han ringde därför upp den där killen igen för att kolla.. han sa då att det alltid är positivt att man har med sig något att presentera för socialtjänsten, att man själv sökt hjälp, att man själv gjort förarbetet.. det visar på beslutsamhet.

Jag hoppas han har rätt....

jag har det inte värst

Jag har det inte värst, helt klart.. Min man har det värre, just nu i alla fall. Det är jag som tagit beslutet att köra hårt mot hårt och han följer spelets regler till punkt och pricka.. Han saknar mig massor säger han, men har det bra hos sin mamma och pappa.. "de snackar ju en jävla massa i alla fll... det skingrar tankarna"

Jag snackade med min barndomsvän.. Hon som oxå har en man som har dålig självkänsla men som INTE inser att det är hans handlande som gör att förhållandet är dåligt.. Han har tydligen nyss varit där och hämtat sina saker.. både min barndomsvän och hennes pojkvän hade gråtit hejdlöst mycket.. båda älskar varandra.. men pojkvännen har bestämt att han inte kan vara tillsammans med henne.

Min barndomsvän är otröstlig just nu... "hur fan kan man göra slut på ett förhållande när man fortfarande är kär?" ... Jag kan svara på det..hmmm... jag har ju gjort det.. eller... nja.. inte helt och hållet.. Men min man har åtminstone sagt att han är medveten om att det är han som har problemet, och att det är han som måste rätta till det.. för vår skull.

Jag är ledsen för hennes skull... är kär som en klockarkatt... och han i henne.. men han har ändå gjort slut.

när man mår bra glömmer man...

Varför ska jag skylla på mannen som glömmer bort sånt som jag pratar om när han sen mår bättre.. jag är ju fan inte bättre själv.. ?!?

Mannen ringde för dryga timmen sen... han frågade mig om jag kunde skicka iväg reg-beviset för det ev blir lite bilaffärer.. han ska byta bort vår FULA bil mot en som åtminstone är mindre ful... och mina tankar spann direkt iväg.

VAd skönt att få en bättre bil... sen kom jag på... vaddå, det är inte min bil.. jag ska ju lämna mannen vid tillfälle.

Man är helt klart konstig.

plantering??

Mannen har nu varit borta i flera timmar.. Jag har hunnit röja undan lite.. hunden ligger nedanför mina fötter.. Mannen har skickat ett sms (efter att jag skickade först) att jag är hans stora kärlek och att han vill att jag ska må bra.

Jag pratade med en barndomsvän som har en liknande situation, med en man med dålig självkänsla.. en man som har svårt att släppa kontrollen. Men i hennes fall är det på väg utför för att han vill det, han orkar inte.. han ser inte att felet ligger hos honom... och hon är otröstlig... Hon säger att "jag önskade att J kunde säga som din man gör.. "

Jag kollade historiken på datan under dessa dagar.. och Mannen har varit på massa sidor som handlar om missbruk, om vägen ur det... Det värmer i mitt hjärta att han trots dimman ändå kunde se vad som är felet. Han har dessutom mailat ett behandlingshem för att få lite info om vad som kan göras.

Hur kan man då svika??

En del kanske direkt säger.. "det fattar du väl, han har plantera detta för att få dig lugn.. "

Själv säger jag... att han VILL ändra sin sits... frågan är hur länge den viljan sitter i??

löften.. eller brustna löften??

Det har hänt mycket det sista dygnet.. Kl 21:00 i lördags står han vid dörren här.. HELT KNÄCKT... "snälla, kom hem, stanna inte borta en natt till.. jag klarar inte av detta.. "

Min annars så starka man står och gråter innerligt i hallen... hela hans kropp rister... jag kramar om honom.. okey, jag kommer om du lovar att inte skrika och gapa, inte ett anklagande.. Tanken var att få ut honom ur lägenheten..ville inte ha honom här.

Vi gick hem... han pratade.. jag pratade.. han grät... igen.. och igen... "jag lovar, jag gör VAD SOM HELST.. bara du inte lämnar mig"

Vi lade oss.. han låg i min famn.. han höll mig krampaktigt... han somnade efter en stund när jag masserade hans huvud... efter en stund slutade jag.. och han vaknade direkt och var orolig... Han släppte mig inte på hela natten.

På morgonen vaknade jag... han smekte mig lätt på ryggen... tankarna dök upp hos mig.. "vad ska jag gör nu.. hur kommer denna dag fungera.. "

Det är då han överraskar mig.. hela dagen så är han öpppen och sårbar.. håller fast vid att "jag gör vad du vill bara..... " .. Jag sa till honom att jag inte tror på något han säger... han har sagt så mycket under detta år... som jag har gått på. Jag säger till honom att jag älskar honom men att jag håller fast vid mitt beslut.. att jag letar efter ett nytt boende.. och när jag får en så kommer jag flytta.. MEN.. jag är inte den svikande personen.. tar han tag i sina problem så kommer jag finnas där som stöd.. så länge jag ser att han tar tag i sitt liv.. Men jag vänder direkt om han börjar med sin nojjiga sida. Jag har fått nog med det.

Hela dagen igår spenderade vi tillsammans.. mycket prat.. Han sårbar hela tiden.. Han berättar att han fullt förstår hur jag tänker och varför jag gör som jag gör.. Han berättar om sin största rädsla, att han tar tag i sitt liv... och inte hinner visa mig sin framgång innan jag träffar någon annan.

Själv tänker jag då... det finns inte på världskartan att jag skulle svika en människa som jag dessutom ÄLSKAR... Men allt behöver han inte veta.

Jag håller fast vid att mitt beslut att hitta ett eget hem... och att jag inte accepterar att gå tillbaka till det vi hade innan.

saknat

En annan sak som jag SAKNAT.... är högklackade skor.. Jag är en lång kvinna med en man som är lika lång som mig... och jag har svårt för "för korta män" vilket gör att jag kollat på låga skor under vår tid.... vilken iofs har funkat eftersom det funnits bra skor....

... men kom nyss på... nu kan jag börja shoppa högklackat igen. =)

ytterligare saker som går under "Positivt" i mitt framtida liv

Hörde precis signaturen för "ensam mamma söker"...., och kom på... där kan jag slökolla utan att nån grinig karl ska muttra att det är "sånt skit"

botemedlet

Botemedlet för längtan efter Mannen är... att han ringer och SKRIKER att jag träffar nåt ex och blir "påsatt" ..... och KRÄVER att få veta vart jag är.

Sen berättar han vad hans ex gör.. ställer till med... som om jag ska bli blödig och komma hem och hjälpa honom... GLÖM det!!!

Fortsätt så... gör det!!!

att se fram emot livet.. men samtidigt längta till det förgångna

Jag har en dipp... längtar efter Mannen och hans varma famn... men samtidigt så vet jag att det inte är DEN famnen som finns där just nu... Nu är han den där jobbiga personen... och eftersom jag nu satt igång jakten på livet som SJÄLVSTÄNDIG så måste jag jaga bort den bilden.

Jag vill inte vara på FB... för där finns massa minnen... kort på min vackra Man.. på mannen som gjort mig så förbannat lycklig..... Men jag måste hålla kvar bilden på den mannen som sårar mig hela tiden.

Jag får inte glömma..... att HAN inte ser vår relation som lika viktig att kämpa för... för då hade vi aldrig suttit här på varsitt ställe.

Jag känner mig ensam.... 2 timmar in på min semester.

nu har jag börjat berätta...

Nu har jag börjat berätta om vad som hänt i mitt liv det senaste.. Berättade nyss för min syster att jag planerar att flytta från Mannen... Bra gjort var hennes respons... Hon sa även till mig att berätta för sonen.. sonen som trots allt har rätt mycket koll. Att låta honom vara delaktig. Och på detta sätt kan jag ha honom hos mig under min semester. Annars måste jag ju hålla mig på min kant, för att inte berätta om att jag inte "Bor" hemma längre.

Så... imorgon skall jag berätta... och jag tror att han kommer bli lättad.

känner livet gro i magen..

Nja, inga barn på G om någon skulle tro det... haha*

Jag är på jobbet idag efter att varit "hemma" några dagar, jag ska ju gå på semesterledigt och behövde röja undan lite på skrivbordet.

Anledningen till det som gror är att jag får svar från olika instanser där jag ändå ser en ljusning. Jag fick efter många om och med iväg ett mail till mitt bostadsbolag och det var ett snokande då de precis köpt upp detta område. Jag skrev PRECIS hur det var, varför det var så kritiskt. Jag skrev även att jag har betalninganmärkningar... och idag har jag fått svar.

Och det börjar INTE med "nej, nej, nej".... utan mer, hur funkar det att bo på samma område?... har du någon som kan gå i borgen för dig när det gäller hyreskostnaden. och att jag borde ha en större lägenhet eftersom sonen min ska vara hos mig mer.

Snacka om att jag blir glad!!!

.... och svarade att det bästa stället för att bo för att "slippa" mannens trakasserier är att bo på samma område.... för han är sjukt rädd för hur andra tycker om honom. Han kommer INTE ställa till någon scen på "hemmaplan".. där alla känner honom!!!

Sen bokade jag upp en son-mamma-dag med sonen. Imorgon ska vi gå på stan, umgås, äta något gott... och bara VARA... sen berättade hans "styvmamma" att han sken upp som en sol och SPRANG iväg till pappa och berätta vad vi ska göra.

Snacka om att det värmde när jag fick höra det.... Jag saknar honom så det gör ONT.

efter samtalet..

efter samtalet med soc-tjejen känner jag mig väl inte så trygg.. detta kan ta tid.. och den tiden måste jag ju leva med Mannen... Kan ju inte bo hos vänner hela tiden.

Så... efter ett samtal med mannen nyss så sa jag att jag inte kommer hem förrän han är lugn igen.. "meeeen, jag ÄÄÄÄR ju lugn!!!!!" .... jo tjena.. *suck*

Väninnan ringde och frågade om jag skulle komma över och dricka vin... men just nu känner jag mig helt slut.. orkar inte pallra mig dit. Vill bara lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet.
Jag saknar dock min egna säng.. =(

Känner mig så trött...

första natten ifrån varandra...

Första natten ifrån varandra på länge... jag sov gott, när jag väl fick sova... Mannen ringde massvis med gånger.. vid 1 tillfälle svarade jag för att minuterna efter lägga på då det enda han fick ur sig var.. "Vaaaaart är du??? .... är du med något ex? .. Vem är han?.... bla bla bla"

Jag ska iväg till soc för att träffa en kvinna idag... vet bara inte hur jag ska lösa det. Funderar på att gå förbi hemma och lämna hunden... hon är så orolig och jag törs inte lämna henne själv här i väninnans lägenhet... sen får jag väl hoppas att mannen sover ruset av sig... så jag kan smyga ut igen... om inte kan jag skylla på att jag MÅSTE förbi jobbet en vända

nu börjas det

Klockan är 23;28... och mannen har nu ringt 3 gånger... persiennerna i köket är neddragna... Och jag känner någon slags lugn.. för att han ringer.

Hur konstig är man som kvinna egentligen.. jag vill vara i fred.. men har sprungit i fönstret x antal ggr ikväll för att se om lampor är på ... och nu fick jag ett lugn att han faktiskt ringer.. trots att jag vill vara ifred.

Men.. jag svarar inte.

nu har jag rymt

Nu har jag rymt.. sitter i väninnans lägenhet tillsammans med hunden... känns lite oroligt.. men samtidigt lugnt. Den andra väninnan (som jag känt mig sviken av) kom hit.. jag berättade allt, om mannen.. men inget om mina tankar om hennes och min vänskap..

Mannen tog till alkoholen igår.. efter att HAN blev förbannad för att jag inte skrattade och skojade klockan 7 igår morse... när jag var totalt slut, både för att klockan var som den var plus att jag var hemma SJUK.

Jag blev arg

Han gjorde inget försök att rätta till det under dagen... han kom med något lamt "vad är det på tv ikväll?" på kvällen.... jag svarade kallt.

Han åkte och köpte öl.... och jag ställde honom mot väggen.. vad fan gör du`?
Låt mig vara.... ge mig denna kväll så ska jag låta dig vara, svarade han.

Okey, jag var trött och sliten... så jag gick och lade mig.. vaknade vid 3 att han satt vid min sängkant.... sen började det.. slutade med att han slänger iväg sänglampan så den går sönder.. han gormar och skriker... Jag är tyst.. Känner mig rädd.

Han går ut ur rummet.. kommer tillbaka några gånger... sista gången med låg röst... "mitt hjärta känner kärlek men jag orkar inte med ditt förflutna"

Vi somnar... Jag vaknar.. det luktar gammal fylla i lägenheten.. Jag vädrar... Han kommer ut, säger inget... är tyst.. efter några timmar går han ut... för att köpa öl.

Då bestämmer jag.... Nu får det vara nog.

Jag packar ihop en väska... ställer den rätt.. när mannen kommer hem.. "jag åker och köper tamponger"..... han svarar med.. "det finns knappt ngn bensin kvar".... Jag tar cykeln... Går till väninnans lägenhet.. med packningen, med lite jag handlat på affären, bland annat hundmat.

Jag går hem... beter mig som vanligt.. Han sitter i barnens rum.. knäcker ölen. Jag snackar lite med honom.. säger sen att jag skiter i detta, jag lämnar hemmet... kanske är bra att vara ifrån varandra.. Inga protester... (?!???)

Jag väntar tills han somnar... sen går jag.

Nu sitter jag här... kommer på mig gå och kolla i fönsterna, ner till vårt fönster... Det är mörkt.. Ingen aktivitet.. Jag går ut med hunden det sista, nervös för att jag ska möta på honom.. icke.

Så.. nu sitter jag här.. det har gått 7 timmar.. inte ett sms, inte ett samtal. Skönt, men ändå funderar jag... vad gör han, sover han så hårt`?? Eller kommer jag vakna inatt av signalen???

Forsättning följer... är jag helt säker på

Tankar om vänskap

Vänskap ska väl inte vara svårt?
Vänskap ska väl vara 2-väga?

Jag har börjat funderat starkt om jag ska ta upp det som tär mitt inre... berätta vad jag tycker och tänker och sen "avpollitera" henne som vän. För vänner ska väl finnas där för varandra.. och det var länge sen som jag kände att hon fanns där för min skull.

I samma vända har jag blivit vän med en annan.. som egentligen är en gammal bekant, en f.d jobbarkompisar. Vi var inte "vänner" då.. vi jobbade på olika avdelningar. Det är hos henne som jag berättat lite om min sits med Mannen, och det är hon som har lägenheten som jag ska ta till som tillflyktsort om det behövs.

Hon håller sig uppdaterad med sms, meddelanden på FB.... och jag detsamma.. Precis som vänskap ska vara?!?

Det kanske är samma sak som med män... Mister man en, står tusen åter??

på säkra sidan

Igår var en bra kväll.. Jag blir alltid så förundrad på hur olika stilarna är på Mannen, han är helt underbar när han mår bra, och rent för jävlig när han är på det humöret. Det är med sorg i hjärtat som man känner att det är på väg att gå utför. Det KUNDE vara så bra.. Kärleken var så stor (är) ... den är så perfekt på alla plan när vi är synkade.

Men.. sanningen är ju så att hans sämre sida tar överhand och jag kan inte leva så.

När det är bra så tänker jag.. det kanske är på väg att ändras.. han kanske kommer genom fasen.. han kanske mår bättre med tiden.. då får vi ju så här bra hela tiden.. då ÄR han ju mannen jag vill ha och leva med.

När det är bra är vi väldigt öppna och nakna i vårt sätt att tala... inga hot, inga anklagelser.. vi bara talar om sanningen och dess påfrestningar.. Då är han helt ärlig och förstående och framför allt så VET han att det är hans sätt som gör att vi bråkar så.

Då tänker jag... att stå ut så blir allt bra.. MEN

EFtersom jag börjat min jakt på ett nytt boende.. och när (OM) jag någongång får en så tar jag den... och skulle det MOT förmodan ha ändrat sig något med honom så får han flytta med och JAG står på kontraktet... för DETTA gör jag aldrig om!!!

För osäkerheten att helt plötsligt kunna sitta på gatan med inget tak över huvudet vill man inte vara med om...... då sitter man nog snart på den där parkbänken med en pava i handen kan jag tänka mig... och SÅ långt vill väl ingen hamna???

idag har jag.....

idag har jag BOMBARDERAT bostadsmarknaden.. Med Mail bestående med Sanningen.. Betalningsanmärkningar och med en Galen Man hemma som jag behöver komma från.... Vad fan har jag att förlora liksom???

Kanske det finns en person som suttit i samma sits som mig och förbarmar sig??

Jag har haft mailkontakt med en kvinna från soc.. en sån som specialiserat sig på kvinnor och barn som är i min sits... fått lite info om att det GÅR att få lägenhet ändå.. om man bara är PÅ... Men jag får oxå lite dåligt samvete.. för jag har fått för mig att denna kvinna som jobbar med misshandlade kvinnor.. hon gav mig numret till en Kvinnojour t.ex.

SÅ illa är det ju inte?!?!

Men... jag lever ju som en misshandlad kvinna.. kuvad till en viss gräns.. och ska jag inte bli det helt genom så måste jag från honom.

tjafs tkafs tjafs

Kvällen fortsatte i samma anda som kvällen innan.. han sa "tack" för att han fick se min mail.. sen sa han att det släpper vi.. varför ska det alltid vara så??.. Varför ska man genast släppa allt så fort HAN är nöjd men kan nöta min hjärna med annat som inte är sannt och väsentligt??

Jag höll mig någolunda lugn under kvällen.. värre var det med mannen som spann vidare på sina nojor.. det tar inte stopp... det tar inte stopp

Hade jag en lägenhet att falla tillbaka på så skulle jag flytta på STUDS.... Men jag sitter i rävsaxen.. helt klart.

Men jag kan ju inte gärna bo på gatan?!?

En väninna åker bort några veckor från och med på måndag, jag har berättat lite om att vi bråkar mycket... "hon sa direkt att du kan bo hos mig de veckorna om du vill" .. Jag riktigt längtar till måndag.. även om jag vet att det kommer bli värre om jag flyr dit.. och problemet är hur jag ska hålla det stället hemligt?? Vi bor på samma gård.. och eftersom jag har hund som måste ut så kan man inte gärna smyga ut.

Jag vet ju att Mannen älskar hunden och kommer se tilll att hon har det bra under några dagar.. så jag kan fly.. stänga av mobilen... men satan vad jag kommer få det tillbaka sen.. "varför svarar du inte.. du har träffat nån... du ringer dina ex.. du vill ha bekräftelse från dina förra flörter.. "

Jag vet att det blir så... men det ska ÄNDÅ skönt att ha en "haven" att fly till..stundvis.

lite off

Igår var jag och en väninna och såg "Män som hatar kvinnor" .... och även om Mannen min kanske inte går under just en man som hatar kvinnor så körde han igång hatkänslorna igår innan jag gick... hatkänslor mot honom men även mot mig själv. Att jag böjde mig för hans nojjor... Han har fått tillgång till min mobil, min msn, min Blogg (inte denna dock) min FB och min hotmailadress vid ett tillfälle (inte nu längre dock) Han har även tjatat om min jobbarmail.. för DÄR minsann har jag massa män som jag snackar med... enligt honom alltså

Fram tills igår har jag stått emot.. "skärp dig för fan".. plus att jag har förklarat att det aldrig tar stopp.. han får tillgång för att se att jag är så ärlig som jag säger.. för att han ska bli motbevisad.. Jag har sagt att jag måste sätta gränsen någonstans... Han förstår totalt när han är lugn och sansad... men när han får nojjorna så går det inte att prata med honom.

- Jaaaa..... men det är klart du döljer något.. för annars är det lätt att visa din jobbmail... har du inget att dölja så är det ju ingen fara.... Tjat, tjat, tjat

Igår blev jag så lack... så trött.. så besviken... så hatisk.. Så många känslor.. Jag vet ju att det inte finns något på min jobbarmail, men känner att han inkräktar... Jag vill inte visa (mer princip än något annat) .... jag tappade tålamodet igår och öppnade upp den.... Där fick skickade mail sedan 2007... 2-3000 mail....

"Seså... här kolla då..... men JÄVLA dig om du sätter igång och tjatar med mig om detta när jag kommer hem... "

Sen gick jag... såg filmen.. men hela tiden med en molande känsla i magen.. sitter han där hemma med fyrkantiga ögon och reagerar på allt och alla?!?!

Jag kom hem strax innan 12 igår... han sov.... och ingen öl som är druckna.. *pustar ut*

en semestervecka med LITE bråk och Mycket kärlek...

Det har varit en bra vecka.. trots lite tjafs med långsinthet från bådas sidor... men vi har tagit oss i kragen och tagit vara på tillfällerna tillsammans.

Mycket närhet och ömhet.... Men oxå mycket "tassande" för varandra.. det kommer ju inte funka i längden men just nu får det bli så.

Hade sonen hemma några dagar förra veckan med.. GUD vad jag saknar honom.. Vill få ordning på livet ju. Hur svårt kan det vara?????