att få prata

Jag var till soc igår för att se om man KANSKE kunde gråta/gnälla till sig hjälp för en lägenhet.. Men det gick dessvärre inte. Jag får helt klart inse att det inte kommer gå den vägen... Min sista chans är lägenheten i "the hood"

Jag sa till mannnen dock att NÄR/OM det blir i någon förort (han vet inte hur långt jag kommit) så vill jag ha bilen tills jag får råd att skaffa en egen.. Han protesterade inte så det känns skönt... Men.. det kan ändras.

Hursom helst.. Jag var till soc och fick prata med 2 kvinnor som jobbar med "kvinnor som lever med våld i nära relationer"... De informerade att våld är ett vitt begrepp.. det behöver inte vara fysisk våld.. Att leva med en man som är kontrollerande och som väcker en på natten för att han ska prata om något räcker gott och väl. De var förvånade att jag trots allt står upp, att jag har ett jobb som jag faktiskt sköter.. med tanke på hur jag lever idag.. "mycket på jobb, mycket när jag kommer hem, och det med sonen.. "... det är mer än man ska kunna mäkta

Det var jobbigt att sitta där och prata.. gråten satt i halsen, hela tiden på väg att bryta ut... jag jobbar så hårt på att vara stark. Törs inte bryta ihop.. Jag vet inte vart jag hamnar då. Jag berättade att jag inte vågar "känna efter" hur jag mår när det gäller honom, jag har för att överleva fått stoppa in de känslorna långt inne..

Det kändes så skönt att prata med någon som förstår, som talar om för en att det INTE är mitt fel.. att jag inte kan hjälpa honom med att "mixtra och trixa".. Han måste själv ta tag i sina problem.

Så.... jag ska tillbaka nästa vecka för att fortsätta prata.