Jag känner mig falsk

Igår när jag åkte hem på cykeln mötte jag på Mannen och min hund halvvägs. De satt i en grässlänt i solen och väntade på mig De hade tagit en promenad för att möta upp mig.

Sen hade vi en lugn kväll, pratade lite lätt, vi har en benägenhet att fastna i spåren när vi börjar prata. Vi såg på tv ihop, vi tog kvällspromenaden med hunden.. och vi hade sex för första gången på typ 2 veckor, så här länge har vi aldrig hållit upp, kändes lite ovant faktiskt.
Han sa att han älskade mig, han sa att han är medveten om problemen han utsätter oss för.... och jag svarade att jag älskar honom med, jag höll med om att det är han som ser till att vi har det dåligt.... och samtidigt kände jag mig falsk

Jag KÄNNER att något väsentligt är sabbat... Min innerliga kärlek som alltid varit utan förbehåll... den är naggad i kanten, rejält till och med.. Hans sätt den kvällen när min son kom hem och var nedbruten, där satt spiken i kistan. Samtidigt som jag låg i soffan nära mannen igår så kände jag att jag inte var där.. Samtidigt när vi hade sex så kände jag att jag inte var där.. Samtidigt när jag sa att jag älskar honom så var jag inte där.

Jag spelar.....

Så fort jag får klartecken med lägenhet så är jag BORTA..

Självklart så älskar jag honom fortfarande men det räcker inte. Jag har nått min punkt.

För husfridens skull kommer jag spela med... för att leva i kaos är inget alternativ.