när allt bara är bra

Kom hem igår, förberedd för ett fortsatt bråk... kom hem till en man som var lugn.. som direkt säger.. "Jag vill inte bråka, jag vill ta samtalet lugnt, jag har inget agg, jag är inte arg.. jag vill bara lösa problemet" Då jag själv var så trött och sliten så kände jag att jag följer hans väg.. vi pratar.. lyssnar.. försöker få varandra att förstå... båda är helt på det klara att vi ibland talar om samma sak, men lik förbannat går vi om varandra och missförstår.

Vi avslutar samtalet rätt snabbt.. med att bli sams... med önskan om att få detta att funka, eftersom vi båda älskar varandra.

Vi går ut en vända... jag har varit på jakt efter en cykel.. jag skulle testa hans för att se om jag kan låna den under tiden tills jag hittar en egen... plus att han skulle testa mina inlines som jag har liggandes (använda enbart 1 ggn.. inte min grej) .... Där står vi på cykelvägen.. han med mina inlines, stapplandes.. med en kroppsställning som gjorde att jag skrattade så jag nästan kissade på mig.... och sen jag vinglandes på hans cykel.. jag som inte cyklat på över 10 år... sicken syn det måste ha varit.

När vi sen gick hem... så sa vi.. det är ju så här vi vill ha det.. skrattandes.. ha kul ihop.. det var ju det som fick i alla fall mig att falla första gången.