Mannen är deprimerad... rätt rejält... det kom fram igår.
Kom hem från jobbet.. hade längtat hem... gick lite tidigare till och med.. vi hade bestämt att vi skulle handla lite eftersom barnen kommer idag... tidigare under dagen så hade jag fått ett mail där han skrev fina ord.. där allt kändes helt okey... på morgonen så var han okey.
Kände stämningen direkt när jag klev in i bilen.. frågade honom sen om han hade ätit.. eftersom jag vet hur grinig han blir när han får blodsockerfall... han hade ätit... vi går in... när vi går där så känns de dåliga vibbarna.. sen frågar han... "har du stängt din blogg??" ... ehhh... näääää svarar jag.... jo, den finns inte längre, kontrar han med.... Jag svarar att jag inte gjort något i alla fall..... Jag tappade lusten att handla, vi gick tyst genom butiken för att betala och bege sig hemåt... stämningen är tryckt... jag mår dåligt för att sonen sitter mitt i detta.
Vi kommer hem... vi är sura båda två... jag ledsnar och börjar klä på mig för att gå ut... då slänger han sig upp och tar nycklarna... han ska ut med.. jag fattar direkt... ropar honom tillbaka.... konfronterar honom.... han var på väg för att köpa öl.
Jag ställer krav, säger att jag inte accepterar det.. säger att han måste välja... mig eller ölen... Han väljer mig... till slut... Jag tar med honom på en liten promenad... utan hund.. vi satte oss i en grässlänt.. pratade... pratade...han berättar att han är vansinnigt olycklig.. orkar inte ta sig för något.. allt är bara nattsvart... han får dåligt samvete för att han utsätter mig och barnen för detta... men han kan inte ta sig ur... Jag svarar så gott jag kan... att jag VILL att han pratar med mig.. för kan man inte prata med sin älskade när man mår dåligt, vem ska man då prata med??
Klart jag blir orolig... han har aldrig visat dessa sidor förut.. att erkänna att han är olycklig.... Han försöker förklara att det inte handlar om mig.. att det inte är vår sits som är orsaken... självklart förstår jag att det delvis är så.... så jag kan inte klandra honom... Jag hade ju själv en jävla period för någon månad sen när jag kände mig totalt knäckt.... men den känslan gick ju över.
Grejen är att jag inte kan säga till honom hur jag tog mig ur.. vet inte ens när jag blev bättre.. kan inte ens sätta fingret på när det vände... Jag vet bara att jag idag mår lite bättre.
Vilket jäkla par vi är....
Kom hem från jobbet.. hade längtat hem... gick lite tidigare till och med.. vi hade bestämt att vi skulle handla lite eftersom barnen kommer idag... tidigare under dagen så hade jag fått ett mail där han skrev fina ord.. där allt kändes helt okey... på morgonen så var han okey.
Kände stämningen direkt när jag klev in i bilen.. frågade honom sen om han hade ätit.. eftersom jag vet hur grinig han blir när han får blodsockerfall... han hade ätit... vi går in... när vi går där så känns de dåliga vibbarna.. sen frågar han... "har du stängt din blogg??" ... ehhh... näääää svarar jag.... jo, den finns inte längre, kontrar han med.... Jag svarar att jag inte gjort något i alla fall..... Jag tappade lusten att handla, vi gick tyst genom butiken för att betala och bege sig hemåt... stämningen är tryckt... jag mår dåligt för att sonen sitter mitt i detta.
Vi kommer hem... vi är sura båda två... jag ledsnar och börjar klä på mig för att gå ut... då slänger han sig upp och tar nycklarna... han ska ut med.. jag fattar direkt... ropar honom tillbaka.... konfronterar honom.... han var på väg för att köpa öl.
Jag ställer krav, säger att jag inte accepterar det.. säger att han måste välja... mig eller ölen... Han väljer mig... till slut... Jag tar med honom på en liten promenad... utan hund.. vi satte oss i en grässlänt.. pratade... pratade...han berättar att han är vansinnigt olycklig.. orkar inte ta sig för något.. allt är bara nattsvart... han får dåligt samvete för att han utsätter mig och barnen för detta... men han kan inte ta sig ur... Jag svarar så gott jag kan... att jag VILL att han pratar med mig.. för kan man inte prata med sin älskade när man mår dåligt, vem ska man då prata med??
Klart jag blir orolig... han har aldrig visat dessa sidor förut.. att erkänna att han är olycklig.... Han försöker förklara att det inte handlar om mig.. att det inte är vår sits som är orsaken... självklart förstår jag att det delvis är så.... så jag kan inte klandra honom... Jag hade ju själv en jävla period för någon månad sen när jag kände mig totalt knäckt.... men den känslan gick ju över.
Grejen är att jag inte kan säga till honom hur jag tog mig ur.. vet inte ens när jag blev bättre.. kan inte ens sätta fingret på när det vände... Jag vet bara att jag idag mår lite bättre.
Vilket jäkla par vi är....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar