att erkänna sina svarta tankar

Jag har privilegiet att ha en bra relation med mitt ex och hans sambo, det kommer ofta upp när man mår dåligt, från båda håll. Häromdagen ringde jag exets sambo och BAD om att få ha sonen där några dagar för jag var under isen... Jag var så pass under isen att jag började gråta.. hulkade fram delar av sanningen... inget nedvärderande om Mannen, utan om MINA problem.. Hon blev lite orolig...

"självklart ställer vi upp... räcker det så, eller vill du ha annan hjälp???"


Det som hade satt igång hjulen i snurrning denna gång var surhet hos mannen som utvecklades till hysteriska utfall från mig.. Försöker förklara för honom att jag mår så jävla dåligt att alla smågnabb gör mig GALEN.

Innan jag ringde exets sambo hade jag fått ett utbrott, skrikit, slagit i dörrar, slängt skor omkring mig för att sen falla ihop på golvet gråtandes och sen hyperventilera.

Jag blev riktigt rädd för mina känlsor... Mina svarta känslor... Mannen blev ju riktigt rädd för mitt sätt... Vi pratade sen och han var väldigt ångerfull när han vet att jag BETT om att ta det lugnt med mig ett tag... ge mig lite tid att ta mig upp ur hålet.

Däremot fick jag mig en tankeställare.... Mitt virrvarr av känslor handlar ju inte enbart om Mannens sätt emot mig... utan att det är djupare... Mina svarta känslor och tankar som dyker upp lite då och då.... I min familj har vi sjukdomen "manodepressiv".. så jag har nog en släng av det. Mitt ex sa till mig igår när han ringde för att kolla hur jag mådde...

"ta inte detta fel nu, men det är inte det som spökar?? Du kanske behöver hjälp?"

Jag svarade att jag inte tar illa upp... Jag har tänkt tanken själv