jag har aldrig gråtit så mycket...

Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde igår... och tårarna tog aldrig slut.

Hur ensamt känns det inte.. när man känner att ens hjärta är krossat.. och samtidigt se mannen som krossat det vara lika ledsen och nedbruten som en själv?? Vi bröt ihop om vartannat... och "blundade" när den andre gjorde det.. för att distansen redan finns där.

Jag tänkte hela tiden.. "nu är det sista gången jag fixar mat.... nu är det sista kvällen jag sitter på balkongen.. nu är det sista gången jag somnar i sängen här.. nu är det sista gången jag zappar på tv:n här... nu är det sista gången jag laddar musik på denna dator. "

Lite skillnad var det dock... jag var otroligt ledsen.. men samtidigt så vet jag att detta är ohållbart.. att vi måste göra detta.. att jag måste göra detta för att överleva... Han dock, han bröt ihop flera gånger med orden.. "jag känner att jag gör mitt livs misstag nu... " ... jag svarade då att det gjorde han INTE.. däremot så gjorde han det när han inte tog tag i sina problem i tid... för att kunna behålla mig.

Flera gånger sa han... "får jag krama dig... " .. varpå jag alltid svarade NEJ... snabbt och utan tvekan... jag vet att jag skulle blivit ännu mer ledsen då.

När jag gick och lade mig.. så kom han in till mig.. satte sig på knä nedanför min säng... så ledsen.. så nedbruten... med stor sorg i sin röst.... Han sa att.. "kanske detta inte är för evigt... ".. jag svarade då att jag inte kommer kunna lita på honom igen.. även om han skulle ändra personlighet och allt när han får ordning på sitt liv.... Detta var nog inte vad han hade tänkt sig..

Jobbigt var det...