jag brottas hela tiden..

Jag brottas hela tiden med min kärlek och mitt förnuft.

Min kärlek till Mannen ser hur han sliter med sina demoner, hur ledsen han är, hur mycket han ångrar sig, hur gärna han vill att jag kommer hem, hur gärna han vill att jag ska se vårt hem som VÅRT. Min kärlek till honom är stark och fast hela tiden och jag brottas med tårar, ont i magen, ensamhet och LÄNGTAN hem.. hem till det hemmet som jag sagt att det inte är MITT hem.

Mitt förnuft säger att det är ett rejält vågspel att ens tänka på tanken att nappa på hans förslag, att flytta hem och han flyttar ut. Mitt förnuft säger att jag måste ge detta mer tid. Han har ju inte hållit det han sagt förut, varför ska han göra det denna gång?

Samtidigt tänker på på hur det blev... Jag bor i 2a hand i en lägenhet där jag typ bara han kläder, inte något som är "jag"... Jag har min älskade hund hos Mannen.. så även min katt... alla mina saker finnd där.. Min son sa förra gången att han inte ville flytta in i den "nya" lägenheten mer än på det sättet han har bott hos mig nu.. dvs några dagar här och där... TANKEN var ju att han skulle komma till mig mer.. Men det sa jag inte till honom såklart, eftersom jag inte vill trycka på.. han får bestämma själv.

Jag tänker också på hur min uthyrare ser det.. att detta är tillfälligt har han ju förstått... men han satte igång internet för min skull och fick boka 1 år för att det skulle funka... han har sett till att han har en parkeringsplats för min skull...

Jag tänker även pengamässigt.. vi har äntligen kommit ifatt med alla konstiga räkningar som vi haft liggandes, vi hade det rätt bra... nu sitter vi med dubbelt boende igen, plus att jag måste fram med dubbla hyror nu pga att jag inte betalat för augusti ännu.

Faaan... sicket jävla liv.