splittrad

Ibland känner jag mig jäkligt splittrad.. Som nu till exempel. En del av mig längtar bara bort från den relationen jag lever i.. den delen som har gett upp "oss"

Den andra delen är den som fortfarande lever med mannen, den delen är också den som får ta skiten med att det inte finns någon lägenhet för mig.. den delen känner att om man ändå är "tvungen" att leva ihop med en man som man trots allt älskar så får man göra det bästa av det....
Fram till igår så har jag känt "nej du jävlar.. "

Jag hämtade upp Mannen efter jobbet för vi skulle iväg och handla lite... jag behövde nya handskar och han nya löparbrallor.... Han fortsatte sin "mjuka resa" med att prata med mig så jag alltid önskat att han skulle göra... jag fortfarande med en kall sida, artigt... Vi åker hem, han sätter på kaffe... "vill du ha glass.... ??" ... Jag hajjar till.. det är jag som är "glassomanen" hemma.. jatack.. sätter mig i soffan och börjar gå igenom posten.. fortfarande lite off... kollar upp... ser att mannen har satt upp saker på väggen.. mina saker... saker som ännu inte riktigt kommit upp..... jag blir glad.. går dit... skiner upp... ser sen att bredvid min säng står en vas med blodröda rosor... mitt hjärta vaknar till.. Jag tittar på mannen med ett leende i ansiktet... Han ser glad ut. Jag säger att jag är glad för det han har gjort... det visar sig sen att han städat hela hemmet, tvättat.

Visst.... klart han gör detta för att jag ska ändra på mig.. jag förstår det.. vi pratar lugnt och sakta..... Han säger direkt.. "jag vet att jag måste ändra på mig... och jag har förstått hur illa jag betett mig, hur dåligt du mår... jag har visat hur jävla dåligt jag har mått, och ser du inte det har jag agerat ut mot dig... det är inte rätt.. jag ska ringa en läkare och ta tag i mina sovproblem.. för det är ju där allt ligger"

Jag förklarar att mina problem är inte hans alkoholkonsumtion (även om jag inte gillar det) utan det är hans beteende mot MIG, hans sätt att tala till mig.. hans kontrollerande som jag inte kan leva med.... Alkoholen, sömnpiller och sånt är ju bara för att han ska kunna sova... fixa det med sömnen så kommer ju det försvinna.

Sen fortsätter han.... och säger att han inte räknar med att jag ska förlåta allt, och att allt är som vanligt... Han räknar med att det kommer ta en tid.. att han måste ge mig chans att förstå att han menar allvar... ge mig chans att SE att han menar allvar. Han vill att jag ska fortsätta gå hos den där kvinnan för att prata.

Han sov i barnens rum inatt med.. vi sa godnatt... vaknade imorse när han tassade för att få med hunden ut... hör på hans röst att han mår bra.. han har en bra ton i rösten.. jag kommer på mig själv att ligga och le... När han kommer in igen efter promenaden sitter jag vid köksbordet.. säger till honom att det var skönt att vakna på det sättet... med ett leende på läpparna när jag hör hans röst.

Han skjutsar mig till jobbet... får en kram innan jag klivet ur bilen... "jag älskar dig"