tystnad, lugn men ändå ångestfyllt

Igår så hade vi en lugn kväll igen.. på varsitt håll en del av kvällen och en del av kvällen ihop.. inte osams men ändå på avstånd pga allt som hänt.

Anledningen till ångesten.. och oxå en del i varför vi pratade igår, lugnt.. var att jag fick det bekräftat det som jag vetat skulle komma, att min son skulle sparka bakut.. Han har berättat för sin pappa att han inte vill bo hos oss så länge vi bråkar. Trots att jag visste det skulle komma, så blev jag otroligt spak och stressad. Jag har dessutom hela tiden sagt till Mannen att NÄR jag lämnar honom så är det pga min son. Jag är uppvuxen med föräldrar som alltid bråkade, och det var fruktansvärt.

Jag berättade för Mannen, han blev helt klart omskakad.. Han sa saker som.. "om vi ändå hade fått någon förvarning om hur han tänkte... " ... Jag satt frågande.. Hur kunde han ha missat det?? Lyssnar han så lite på mig?? Jag har sagt massvis med gånger att jag har det på känn. Jag har pratat med sonen, mannen har pratat med sonen när det hänt något. Men han är lite av en mussla.. säger inte allt han känner.

Mitt ex tog det dock bra... inget klander.. han frågade mer om vi var på upphällningen eller om vi försöker jobba oss ur det hela.

tystnad är inte alltid det bästa...

.. men den är fruktansvärt skön ibland.

Igår när jag kom hem... hej hej.. inga dåliga miner... jag gick och lade mig en stund då jag var så förbaskat trött... efter en stund kom Mannen in och pussade mig på kinden.. och lade sig bakom mig och höll om mig.. känner lycka inombords... han går upp, fixar och donar lite.. Jag går upp.. går ut till datorn där han sitter.. Vi pratar lite...

- Vi måste prata lite i alla fall, säger han.

- Ja, jovisst

Jag går och hämtar lite glass... går och sätter mig i soffan... förstår sen att han menar vid datorn.. går dit.. sätter mig.. han säger inget.. jag väntar... Jag säger,

- Ville du prata här??

- Jag vet inte, svarar han

Vi börjar prata lite.. (igen) om hur vi upplever situationen.. (igen) ... om hur vi vill ha det för att det ska funka.. (igen) .. samtalstonen ökas.. (igen) .. för att nästan explodera.. Vi delar på oss.. Vi är tysta hela kvällen.. han framför datorn/tv:n i barnens rum.. Jag i vardagsrummet...

... och jag tycker det är SKÖNT

Skönt att jag kan kolla precis på vad som helst.. skönt att det är lugnt.. skönt att jag får vara tyst.. skönt att det inte finns någon klump i magen trots vi är osams.

Jag går och lägger mig.. innan säger jag godnatt.. han säger godnatt och frågar om han kan ta bilen idag.. visst, jag cyklar till jobbet.

Nu är det morgon.. jag är utsövd.. har sovit hela natten eftersom Mannen sov i en av barnens sängar.. Jag har inte ens hört honom vara uppe i köket och ätit nattetid.. vilket jag alltid vaknar av annars.

Jag mår bra.. trots att vi är "osams"

att känna sig fast

Äntligen måndag... och jag kan andas igen.. några timmar.. även om morgonen började med ett bakslag som hette duga.. detta efter en söndag som var fylld med frågor, bråk, sex (flera gånger) mys, närhet. tjafs. gråt och skratt... så hamnade vi i luven på varandra... blir så ledsen och ångestladdad.. vill inte leva så här.. VILL INTE.

Om jag hade haft min lägenhet kvar hade jag packat en väska och släppt detta för länge sen. Problemet, vilket är ett STORT problem är att jag har betalningsanmärkningar och får då svårighet att hitta en ny bostad.. Sitter lite i rävsaxen och har inte så mycket val än att stå ut med hans påhopp och snack och bråk så länge... Jag känner mig otroligt ensam i denna stund. Vet fan inte vart jag ska ta vägen. Med en stor hund att släpa med sig gör ju inte saken lättare. =(

Att erkänna sig som en förlorare och åka hem till mamma eller nån väninna är inte riktigt min grej.

Frågan är hur länge jag orkar bara?!?!

.... får väl bli ett tält på gräsmattan utanför jobbet då... *suck*

det är bra att släppa taget

Jag får intala mig.. att det är bra att släppa taget.. att börja tänka på ett liv utan honom.. jag vet att jag kommer ligga sömnlös många nätter.. jag vet att jag kommer gråta mina ögon röda... men det kan inte hjälpas.... för så här kan jag inte leva.

Nu bestämde JAG dessutom.. att den 26:e blir det AW.. och jag ser FRAM emot det faktiskt.. Vi är ett helt gäng från jobbet som ska gå... plus att min f.d kollega som bor nästan granne med mig oxå ska ut då.

Det känns som jag börjar andas igen..

att VILJA gå vidare

För varje dag som går.. för varje bråk som kommer.. för varje förlåt som sägs.... så kommer jag närmre och närmre slutet... Mina tankar går mer och mer åt.. "tänk om jag hade bott själv, då hade jag sluppit detta... "

Sen kommer stunder som jag inte ens kan tänka att leva på annat sätt än tillsammans med Mannen i mitt liv.. Min kärlek.

Men den kärleken är på väg att suddas bort.. SAKTA

Idag tog jag första steget... avbokade mig från vår "gemensamma" profil på bostadssajten... aktiverade min egna istället... och sökte ett par lägenheter... ´varav 1 i mitt bostadsområde som jag bor.. kanske inte det smartaste... Men jag STORTRIVS där, har hunnit blivit tjenis med flera grannar.. en gammal kollega bor mitt emot mig, vi har börjat umgås den senaste tiden.

Problemet ligger väl där... nytt boende.. hur lätt är det????

det är fan så man skäms..

När jag tänker tillbaka på vår resa.. och vart vi sitter nu.. så skäms jag.. vart har den rakryggade, självständiga ia tagit vägen??

Hon låter mycket när vi bråkar.. gapar och skriker.. då är jag inte tyst.. jag är egentligen inte tyst annars heller.. men nån liten bit av mig har försvunnit under resans gång.. allt för jag så många gånger TROR att mannen kan ändra sig.. att han VILL ändra sig.

Igår kväll fick jag en sån tanke.. vi hade smågnabbat.. styrde bort det hela.. för att till slut hamna framför datorn tillsammans.. motvilligt från min sida skall noteras.. Han hade letat info om alkoholskador.. hittade en sajt där man kunde svara på frågor för att få veta vart han stod.. han fyllde i på det sättet som han drack innan han träffade mig.. inget snack om saken.. han hade stora alkoholproblem.. Nu har han inte druckit på 2 veckor.. tacka fan att kroppen skriker.. på ett sätt eller annat.. Han sa att han inte känner något "sug" men att han känner sig tom och irriterad hela tiden.... vi pratade en stund.. jag sa som jag tänkte.. han måste ta tag i detta.. NU... annars överlever vi inte.. han höll med.. "jag lovar, jag ska ringa någon alkoholklinik imorgon.. jag lovar.. jag förstår att jag inte kan fortsätta så här.. "

Han öppnade upp rejält.. talade om missbruket han har haft... men oxå om tankarna... "Vem ska ta mig på allvar, jag ser pigg och fräsch ut"

Men... sen brakade det samman lite senare i alla fall.. han tyckte att jag var kall och elak eftersom han öppnat upp sig så... själv så tycker jag att han har sårat mig så mycket genom resans gång.. vem har då varit här och plockat upp mig.. inte han i alla fall... Han tog MINA 2 flaskor vin.. de som han lovat att ge fan i.. "för vin är inte hans grej.. "

.. jag var så arg så jag kokade.. jag slängde en kryddburk i golvet, skrek så fönstrena dallrade.... slog honom... fy så arg jag var...

Jag åkte hemifrån.. för att slippa vara den som vädja att han ska låta bli.. han måste jobba med sig själv.. han måste själv avstå.. jag orkar inte vara den som får honom på rätt spår.tog sen bilen en vända.. åkte ner till vattnet.. satt där och lugnade ner mig.. Vatten är MIN grej.. helt klart.

Åkte sen hem... satte mig i soffan.. han satt i barnens rum.. kollade datorn... hade hällt upp vin i glaset... okey... jag sa till honom bara.. "sov här inne i natt.. och våga inte komma och tjöta på mig under natten.. "

Han höll sig tyst..

Åkte iväg till jobbet.. vet inte hur mycket han drack igår...

Just nu är jag så där velig igen... suck*
VARFÖR flyttade jag ihop med honom??
Jo.. för jag älskar honom... såklart

en helg i lugnets tecken...

Kom hem på fredagen.. han var glad.. sonen var hemma.. de hade gjort massa saker tillsammans under dagen... lite senare berättade jag vem det var som hade sms´at.. okey, bra att du berättade svarade han mig...

Vi hade flera timmar i lugnets tecken... sen började han med något... och fortsatte med.. "låt inte detta bli något stort".... men då var jag redan arg.. och trots att sonen var hemma så skrek jag lite... inte lika mycket som vanligt men ändå... till slut kom sonen in.. "kan ni inte sluta nu??"

Det stagnerade..... och jag mådde pissigt.

Dagen efter.. jag skjutsade sonen till sin pappa.... efter några timmar ringde hans pappa... "vi måste prata... sonen mår dåligt av ert bråkande.. "

Vi bestämde att jag (och ev mannen) skulle komma förbi vid tillfälle för att snacka... i första läget kändes det okey. eftersom vi har den sortens relation... men när tiden går så känns det olustigt som satan.. sa till mannen att jag förstår om han inte vill följa med.. jag menar.. han har träffat dem några få gånger.. inte vill man sitta där och snacka om sina problem?!?

Jag vet ju att sonens pappa inte är ute efter att kasta skit på oss för detta... mer att sonen ska få möjlighet att prata om hur dåligt han mår över detta.

Jag och mannen snackade rätt ordentligt om detta under lördagkvällen.. jag har ju sagt innan att OM jag lämnar honom, så kommer jag inte göra det för att jag träffat nån ny, utan för sonens skull, vill INTE att han ska leva i en familj där det är mycket bråk.

Vi tog ett gemensamt beslut att vi måste skärpa oss.. Vi måste hitta en väg.. Han mådde också dåligt över att min son mår dåligt.

Denna helg har vi haft hur lugnt som helst.. Vid ett tillfälle så var vi på väg att hamna i den filen.. men vi styrde bort från det... Igår kväll så hade vi en liten dust.. som var "normal".. som avslutades rätt snabbt....

Det går framåt alltså..... Sakta