tystnad är inte alltid det bästa...

.. men den är fruktansvärt skön ibland.

Igår när jag kom hem... hej hej.. inga dåliga miner... jag gick och lade mig en stund då jag var så förbaskat trött... efter en stund kom Mannen in och pussade mig på kinden.. och lade sig bakom mig och höll om mig.. känner lycka inombords... han går upp, fixar och donar lite.. Jag går upp.. går ut till datorn där han sitter.. Vi pratar lite...

- Vi måste prata lite i alla fall, säger han.

- Ja, jovisst

Jag går och hämtar lite glass... går och sätter mig i soffan... förstår sen att han menar vid datorn.. går dit.. sätter mig.. han säger inget.. jag väntar... Jag säger,

- Ville du prata här??

- Jag vet inte, svarar han

Vi börjar prata lite.. (igen) om hur vi upplever situationen.. (igen) ... om hur vi vill ha det för att det ska funka.. (igen) .. samtalstonen ökas.. (igen) .. för att nästan explodera.. Vi delar på oss.. Vi är tysta hela kvällen.. han framför datorn/tv:n i barnens rum.. Jag i vardagsrummet...

... och jag tycker det är SKÖNT

Skönt att jag kan kolla precis på vad som helst.. skönt att det är lugnt.. skönt att jag får vara tyst.. skönt att det inte finns någon klump i magen trots vi är osams.

Jag går och lägger mig.. innan säger jag godnatt.. han säger godnatt och frågar om han kan ta bilen idag.. visst, jag cyklar till jobbet.

Nu är det morgon.. jag är utsövd.. har sovit hela natten eftersom Mannen sov i en av barnens sängar.. Jag har inte ens hört honom vara uppe i köket och ätit nattetid.. vilket jag alltid vaknar av annars.

Jag mår bra.. trots att vi är "osams"