en snabbis...

Är inne på en snabbis.. SJUKT mycket på jobbet och det tar fan inte slut.. Hinner inte sitta här på dagtid och kvällstid är jag ju hemma och håller detta till en hemlighet... och så ska det förbli.

DOCK... så har det varit ofantligt lugnt det sista.. lugnet före stormen eller är det något som klickat i huvudet på Mannen min???

Hursomhelst så har jag det BRA... och faktiskt så längtar jag tills denna dag är över.. för då är det semester.. 1 vecka till en början men ändå... jag har ju varit lite orolig över att spendera en tid tillsammans med en bråkande man... men som sagt.. Han har tagit semster han med känns det som.

Fortsätter han så, så kommer jag bli nykär igen ju.

Hoppas ni tar vara på sommarens alla solstrålar!!!

tänk så lite man vet

Jag var till exet och hans sambo igår... för att reda upp lite ouppklarade saker.. det med sonen.

Det blev en bra stund.. Sonen hade stekt pannkakor som vi käkade.. Mums.. Sen fick han berätta lite, om hur han upplever det. Han tog inte illa vid sig att vi inte kunde åka till Mannens föräldrar.. det var mer att han hade sett fram emot att få tillbringa tid med MIG... Så vi bestämde att jag och sonen ska ta vara på kvalitet-tid och inte kvantitet-tid. Vi bestämde dessutom att sonen ska "bo" hos sin pappa över sommaren men att han ska vara hos mig när vi båda tycker det.

Jag känner stort stöd från exet och hans sambo.

Sonen är dessutom orolig för att jag och Mannen ska göra slut, han gillar honom på alla sätt.. Vad säger man om det??? Man kan ju inte gärna tala om för honom hur min hjärna funkar

Innan jag åkte hem.. (mannen släppte iväg mig utan problem, med ett ansikte full av ångest för vad han utsätter OSS för) ... så tog jag en promenad med Exets sambo.. där jag berättar mer om vår problematik, om hans svartsjuka, om hans sömnproblem.... och naturligtvis om hans alkoholproblem.

.. Då öppnar hon upp sig och börjar berätta...

.. om deras svåra period för 4 år sen när mitt ex såg alldeles för djupt i flaskan, sov dåligt och knaprade piller... och amfetamin... Hur hon minns tiden med ångest.. hur hon än idag väljer att inte dricka för att inte utsätta honom för lockandet.

Hon fick en natt ett frispel och sa att slutar han inte så tar hon med sig sonen och går..... Han bröt direkt..

Det kändes skönt att hon berättade.. Det känns skönt att få berätta, att inte behöva bära detta själv. Idag har jag fått 2 sms där hon ger tips om vilka alkoholkliniker som kan funka.. (hon jobbar själv med narkomaner)

Hon sa även en sak som jag inte ens tänkt på.... Om hans svartsjuka, hans sömnlöshet, om hans knaprande av sömntabletter, om hans lyckorus när han får springa ute i skogen och hans flykt i alkoholens dimma..... Det handlar enbart om hans sätt att jaga bort en ÅNGEST!!!

Som hon sa... om man bara lider av alkoholism så har man det ständiga suget... då vill de ha alkohol hela tiden... men i hans fall så söker han olika sätt att dämpa en känsla. Och när man tänker efter..... När VI mår bra ihop, är han samlad på alla möjliga sätt... Då lyser Ångesten med sin frånvaro.


... och.... om någon nu tycker att jag försvarar han och hans beteende så är det inte riktigt så... Jag hittar ett sätt att kunna överleva stunden.. Var i kontakt med soc igår angående min sits.. Det var inte lika lätt att man bara kan tacka för sig och gå vidare.... tyvärr.

jag har börjat berätta

Jag har börjat berätta... berätta för exets sambo... att jag och Mannen har problem.. detta för att sonen blev ledsen igår... Han är ju hos sin pappa denna perid trots att det är min tid, detta pga att mannen och jag bråkar så. Igår ringde han för att berätta att han hade bestämt sig.. "jag vill följa med till X föräldrar... "

och mitt hjärta började göra ont.

Mannen har bestämt att vi INTE ska åka dit.... och det fick jag berätta.. hörde att han blev ledsen.. svor åt mig själv, VARFÖR i helvete ringde jag inte igår... för att berätta att resan inte blev av???

Jag TVINGADE mannen att ringa upp sonen.. och tala med honom.

Sen skickade jag ett sms till exets sambo, snälla krama om honom, säg att jag älskar honom... och att jag kommer imorgon... sen berättade jag för henne att vi har STORA problem på hemmaplan, att jag inte ser hur vi ska lösa det.

2 timmar senare fick jag ett svar, hon hade pratat länge och väl med honom... han var ledsen och orolig för vår sits... men han förstod.

Fan... fan... fan

Jag har dessutom berättat (idag) för en f.d kollega som bor nästan granne med mig.... om hur vi har det.. Jag blev ditbjuden på öl eller kaffe under helgen, hon är hemma och barnledig. SKÖNT att veta att jag inte måste sitta innanför dörrarna tillsammans med Mannen.

Pallar inte..

som om jag inte känner mig den sämsta personen på denna jord....

... jag känner mig jävligt ensam med.

Jag snackade med min "Bästa väninna" inför förra helgen, för att kolla vad hon skulle göra... Hon och några tjejer skulle iväg till en stuga som de hade bokat, med vedeldad tunna.. dricka vin, skratta och ha det kul... och sen shoppa på Ullared dagen efter.

Först tänkte jag bara.. "kul för henne... " .... trodde hon skulle dit med några av hennes jobbarkompisar.... sen berättar hon att en gemensam kompis till oss skulle med.. den gemensamma kompisen är en f.d arbetskollega till mig... som hon lärde känna via mig

Och jag blev ledsen.. Inte en fråga om JAG ville följa med... Känner mig ledsen att hon inte förstår att sånt gör mig ledsen, speciellt efter alla människor som jag introducerat henne till, dragit med henne på fester och sånt..

idag ska jag ringa

Idag ska jag försöka snika till mig lite privat space och ringa soc. Jag mailade dem förra veckan angående mitt problem. " Hur gör folk när de har betalningsanmärkningar och inte får någon bostad?"... Jag fick ett svar från en mycket serviceminded person som hänvisade mig till en person som jobbar med "kvinnor i min sits"

Det är alltså ett känt begrepp... Jag är alltså inte ensam.

Jag MÅSTE ur denna relation.. på nåt jävla sätt... Måste få lugn och ro.. Tillsammans med min son och mina djur.

Kan ni tänka er hur jävla jobbigt och hur jävla korkad man känner sig... Hur man kunde vara så jävla dum.. att flytta hem till någon... klippa alla band till sitt sociala liv, sitt sociala nät?!? Så nu står man här... i händerna på en jävla idiot.. Mmmm.. så långt har det gått nu... HAT... hat med STORA bokstäver när han är sån här.. Men likväl så mycket Kärlek när han är på sin "rätta sida"..... Men det räcker inte längre

Igår blev det härdsmälta... igen.. det gick 5 dagar... och nu blev det hårda ord och lite hård handgemäng... Japp, så långt har det gått... vi har haft ett par duster där jag totalt exploderar.. klappar till honom på käften.. med öppen handflata.. och jag får tillbaka smällar. Jag har blåmärken på armarna och axlarna.. Han har just nu iofs ett blått öga.. den fick han förra ggn, i fredags... Vi mådde så fruktansvärt dåligt båda två efter det bråket. Jag för hans blåa öga och han för jag var öm i käken, för den gången stod han emot länge, men till slut brast det, han klappade till mig på käken, men knytnäve.

Jag har inte ens tänkt tanken att han skulle kunna klappa till mig, han kan gapa, skrika och kasta skit på mig, men ALDRIG en minimal tanke om att "Kanske... " .... Lika lite som jag trott att jag skulle kunna bli så förbannat arg som jag blir med på honom... ALDRIG

Fram till nu har jag känt att det finns underlag för att komma förbi vår svacka.. Men nu börjar mina känslor svalna för honom.. sakta men säkert.

helgen fortsatte i lugnets tema

Helgen fortsatte i lugnets tema... ett litet bakslag i fredags.. Men vi tog oss ur det.. med prat, prat och åter prat.. Han är väldigt duktig på att plocka fram sina åsikter om mig.. de fina tankarna.. de fina känslorna.. De stora känslorna.

Denna helg har jag känt mig älskad.. Mycket

Imorse lämnade jag sängen efter en lång hård kram.. och ord från honom.. "Jag älskar dig så min älskling.. Jag kommer längta efter dig hela dagen.. "

Jag trippade till jobbet... lätt

Varför bryr man sig för??

Jag har varit lite off härifrån lite.. känner inte för att ösa ur mig mina tankar.. mycket för man är lite feg för att berätta hur lite ryggrad man har... rädd för att få kommentarer såsom.. "hur kan du vara så dum... du SA faktiskt att du skulle lämna honom... "

Mannen och jag hade en riktigt diskussion i måndags.. där jag sa att nu måste det till en förändring.. och nu gäller NU.. inte tankar om nu.. NU gäller agerande. Jag förklarade att jag hade fått veta att sonen min inte vill vara hos oss om vi bråkar... Han tog detta på riktigt allvar.

Så.. nu har det gått snart 5 dagar, inte ett bråk, inte ens i närheten.. Vi försöker båda bevisa att vi kan fixa detta. Jag känner att lugnet gör mig gott.. försöker förklara hur viktigt detta är för MIG.. Han säger själv att han med mår bra av detta, hur lugnet fyller honom med positiva känslor om oss.

Min son hade skolavslutning igår.. vi hade en fikavända han och jag efter och då snackade vi om hans livssituation.. Vi kom fram till att han skulle stanna hos sin pappa ett par veckor men att han ska komma några dagar åt gången.

Mitt ex tog det bra... Visst, ta den tiden på er, hitta tillbaka.

Just nu känns det positivt.. även om vi båda erkänner att vi går lite på tå för varandra för att vi inte vill orsaka någon tumult.