Varför bryr man sig för??

Jag har varit lite off härifrån lite.. känner inte för att ösa ur mig mina tankar.. mycket för man är lite feg för att berätta hur lite ryggrad man har... rädd för att få kommentarer såsom.. "hur kan du vara så dum... du SA faktiskt att du skulle lämna honom... "

Mannen och jag hade en riktigt diskussion i måndags.. där jag sa att nu måste det till en förändring.. och nu gäller NU.. inte tankar om nu.. NU gäller agerande. Jag förklarade att jag hade fått veta att sonen min inte vill vara hos oss om vi bråkar... Han tog detta på riktigt allvar.

Så.. nu har det gått snart 5 dagar, inte ett bråk, inte ens i närheten.. Vi försöker båda bevisa att vi kan fixa detta. Jag känner att lugnet gör mig gott.. försöker förklara hur viktigt detta är för MIG.. Han säger själv att han med mår bra av detta, hur lugnet fyller honom med positiva känslor om oss.

Min son hade skolavslutning igår.. vi hade en fikavända han och jag efter och då snackade vi om hans livssituation.. Vi kom fram till att han skulle stanna hos sin pappa ett par veckor men att han ska komma några dagar åt gången.

Mitt ex tog det bra... Visst, ta den tiden på er, hitta tillbaka.

Just nu känns det positivt.. även om vi båda erkänner att vi går lite på tå för varandra för att vi inte vill orsaka någon tumult.