en okey kväll.... men inte perfekt

Vi hade igår en okey kväll... vi messade innan att.. "ikväll ska vi vara snälla och goa" mot varandra..... och med den tanken åkte jag hem... totalt slut.. hade en skitdag på jobbet...

Han fixade kaffe.. vi satte oss på balkongen.... sa inte så mycket... bara var.. fick en konstig känsla som jag sen konfronterade honom med.... "Har du druckit?"... Han svarade att han inte gjort det... väntade lite för han brukar alltid erkänna inom några minuter efter.. men icke... det var nog bara jag som nojjade denna gång.

Lite tjafs med sonen... om hans nonchalans.. dagen innan hade han frågat om vi kunde skjuta upp hans sovtid.. visst sa jag... "men då..... bla bla" .... han hade glömt det dagen efter... (fick sån flashback... mannen är PRECIS likadan.. säger saker och sen glömmer.... )

Jag såg på sonen att han funderade på nåt.. satte mig på hans säng och lirkade ut det... han var ledsen... det visade sig att lördagen när jag och mannen bråkade (tyst vad vi trodde.... *suck*) .. så hade mannens dotter blivit ledsen.. sonen fick trösta henne..... FAAAAAAN va ledsen jag blev när jag fick höra det.... Jag bad om ursäkt.. sa till honom att det inte var okey, att han inte ska behöva ha det så.. Han berättade att han kände sig överkörd att jag lät honom vara hos pappa lite då och då... jag förklarade att det handlar om att jag mår så dåligt att jag vill bespara honom det... för det har INGET med honom att göra........... han förstod till slut.. och vi sa godnatt

Jag började snacka med mannen.... sa att det MÅSTE till en förändring... för att utsätta mitt barn för detta kommer jag INTE göra..

Nu får det bli ett stopp!!!!

ska man våga??

Ska man våga... att hoppas på en bra kväll??

Man kan ju alltid hoppas.. det började bra igår.... lite småsura miner från mannen.. som jag nonchalerade.. för till slut bli förbannad.

Det slutade med att han sov på soffan.... men trots allt inte tack vare osämjan.. utan för att jag verkligen behövde sömnen.. en jobbig arbetsdagen idag. Vi blev alltså sams innan vi somnade.

Men... lik förbannat... inte en kväll utan nåt tjall på linjen,

ont i kroppen..

Jag har ont i kroppen.. hjälpte en kompis flytta...... ajaj.... sen tog jag första cykelturen nu på morgonen.. den första på ca 10 år... inte konstigt man har ont i arslet... hmmm

när allt bara är bra

Kom hem igår, förberedd för ett fortsatt bråk... kom hem till en man som var lugn.. som direkt säger.. "Jag vill inte bråka, jag vill ta samtalet lugnt, jag har inget agg, jag är inte arg.. jag vill bara lösa problemet" Då jag själv var så trött och sliten så kände jag att jag följer hans väg.. vi pratar.. lyssnar.. försöker få varandra att förstå... båda är helt på det klara att vi ibland talar om samma sak, men lik förbannat går vi om varandra och missförstår.

Vi avslutar samtalet rätt snabbt.. med att bli sams... med önskan om att få detta att funka, eftersom vi båda älskar varandra.

Vi går ut en vända... jag har varit på jakt efter en cykel.. jag skulle testa hans för att se om jag kan låna den under tiden tills jag hittar en egen... plus att han skulle testa mina inlines som jag har liggandes (använda enbart 1 ggn.. inte min grej) .... Där står vi på cykelvägen.. han med mina inlines, stapplandes.. med en kroppsställning som gjorde att jag skrattade så jag nästan kissade på mig.... och sen jag vinglandes på hans cykel.. jag som inte cyklat på över 10 år... sicken syn det måste ha varit.

När vi sen gick hem... så sa vi.. det är ju så här vi vill ha det.. skrattandes.. ha kul ihop.. det var ju det som fick i alla fall mig att falla första gången.

fredagsbråket som höll i sig

Vi rök ihop i fredags... vad egentligen kommer jag inte ens ihåg... mycket tack vare jag känner mig så utpumpad.. så slut... turbon är påslagen, alla övertidstimmar är uttagna, min hjärna går på övertid.

Jag blev så pass besviken, ledsen och "förrådd" att jag gav upp på natten... efter att jag slängt på mig kläder och ut och promenera för att gå av mig ilskan.. (som ännu inte blivit till sorg) .. hinner inte mer än in.. så börjar han igen.

Det han sa till mig... är så jobbigt att jag ens inte klarar att se det i text.. att måste ta till mig det igen.... så det får räcka med att det tog så djupt att jag blev totalt kall, tom, ointresserad. Jag sa bara... "du har rätt, jag orkar inte längre... "

Han ville veta vad jag menade.... jag menade att jag ger upp.. vi går isär

Jag menade det resten av natten.. och morgonen efter... och halva dagen..... Mannen försökte luska ut om jag verkligen menade det eller om jag bara sa så för att få en reaktion... jag förklarade att det var hela sanningen.. jag orkar inte mer.... jag vill inte mer.

Nångång under helgen så hittade vi tillbaka... en liten bit i alla fall... men det var inte lätt.. vi skrek och var elaka mot varandra.

Vid ett tillfälle... jag sliter hans korsordshäfte ur handen.. en som han fick av mig för flera månader sen..... tar den, river sönder den i 1000 bitar... inget jag är stolt över... vid ett tillfälle.. jag sparkar till honom på benet... inget jag är stolt över...

Men.... den ilskan, den frustrationen, den sorgen, den hemska känslan finns där och gror.. och blir större och större.. och större

Jag vet fan inte vad jag ska göra.......... och vet ändå att jag måste ta i det när jag kommer hem igen.....

jag håller på och går sönder...

... och det är mannen som gör mig sån.

Jag saknar efter Mannen som gjorde mig lycklig.. mannen som fick mitt inre att hoppa... Jag vet att han fortfarande kan det... men lik förbannat har vi hamnat i någon ond cirkel.

Han säger något och så flyger jag i taket.... han förstår inget.. och försöker förklara.. och jag blir ännu mer arg... och besviken.. och ledsen.

Fy.. känner just nu så.... det gör ONT i mig

Ringde precis mitt ex och frågade om sonen kunde stanna där ikväll... han var så förstående att man blir paff.. varför är han så förstående men mannen min inte fattar nåt???

Jag mår så pissigt... jag är så trött... ingen ork längre.

vi säger så mycket

Mannen och jag säger så mycket.. hur vi tror vi ska komma genom det hela.. det sista handlar om att jag känner det som att han "Övervakar" våra pengar... Han snusar, har köpt öl vid några tillfällen trots att han vet vad jag tycker... Jag har lånat honom pengar sedan tidigare som jag vet att jag får tillbaka när vi kommer på grön kvist igen.. nån månad till bara.. men sen.


Men... efter en dust i helgen där jag flög i taket för hans sätt... där jag förklarade för honom att han inte har någon rätt att bestämma vart våra pengar går... i alla fall inte vad MINA pengar går.


Vi pratade genom det hela... kom fram till att vi inte ska "prata ihjäl" saker och ting.

.... men lik förbannat ringer mannen med en "fråga"..... en fråga som jag tolkar som en pekfingervisning... och jag blev arg igen... och jag har BETT honom att låta mig vara på arbetstid.. vill inte.. orkar inte ha dispyter då med.