förblindad av kärlek

Lika hårt som vi kan hata... lika hårt älskar vi med. Vårt liv ÄR en berg & dal bana.. och jag vet att jag inte kommer palla det i längden.. Min högsta önskan är därför att det ska stilla sig.. till slut.

Påskafton... Jag hade flaggat kvällen innan att jag ville sova ut den morgonen.. då vi sovit så dåligt kvällarna innan.. (berättar mer om det sen) ... mannen sa direkt, självklart ska du få sova älskling... Vaknade vid 10:00.. utsövd.. Mannen hade varit ute med hunden... och stod i köket och plockade ihop en frukostkorg... med nybakade scones, kaffe och ägg. Vi tog med oss den, en filt och hunden och går upp till vår "solglänta" .. tar med kameran, fotar första vitsippan... äter gott. solar, njuter.

Så visst gör mannen saker för mig med... med tanke på vad jag sen skrek åt honom ett par dagar efter.

Efter några timmar beger vi oss till ett promenadstråk där vi bara ÄR... (utan hund) .. njuter av sånt som är gratis.. solen.. vatten.. vind.. kärlek... Vi slinker in på ett fik vid vattnet.. en kaffe och glass i solen. Det är lätt att se det positiva i livet just då.

Denna dag njuter vi av varandra.. på alla möjliga vis.

kunde ha varit en helg FYLLD av kärlek

... men den blev delvis fylld.

Den började med bråk.. och slutade med bråk... men däri mellan var det SJUKT bra.. så mycket kärlek så man svämmade över nästan

Det är mycket info som ska ner.. så jag tar lite i taget... det som är det mest färska är igår.. även om det blir bakvänt.

Annandag påsk... min bästa väninna kom på besök.. spenderade därför mycket tid med henne.. när kvällen sen kom, och mannen och jag låg i soffan och kollade på tv... ställer han sig plötsligt upp och grymtar.. "vilken stämning det är här.. " ... detta efter att jag sagt att jag hade förbannat ont i min arm (lider av musarm som gör sig påmind lite då och då) ... Jag flyger i TAKET... totalt... kallar honom både det ena och det andra... sa (skrek) till honom att jag är nära att klappa till honom.... han svarar att "gör det då... " .... jag sinnar mig.. efter att jag sparkat till honom på smalbenet, inte hårt utan mer som en markering.. jag skriker.. han försöker hyscha ner mig.. jag kontrar med att han är ett egostiskt svin.. han bara kräver och kräver.. själv ska jag alltid vara på topp, inte må dåligt, inte ha ont för att han ska vara nöjd. Det är hans "privilegium".... slår i dörren.. och tar sen med hunden och går ut och lugnar ner mig

När jag kommer tillbaka.. lugn men fortfarande jäkligt besviken och ledsen.... så kommer han sen in i rummet.. frågar om det är ok att han sätter sig eller om han ska sitta kvar i barnens rum... gör som du vill svarar jag... han ber sen om ursäkt för sitt beteende... jag svarar.. mmmm... men vill ändå inte släppa det.. varför ska jag släppa igenom detta så lätt hela tiden.. han får ju aldrig stå till svars för det... säger det till honom... känns för jävligt att han bara kan sätta igång något och sen tro att han bara kan säga "förlåt" och allt är bra..... det räcker inte för mig.

Tidigare på dagen så fick han en "dipp" som jag försökte slingra oss förbi, genom en kram, genom en peppning.. och för att till sist gå iväg och köpa en dosa snus för SISTA pengarna jag hade. Just denna sak tog jag upp med honom sen.. att jag levererar och levererar... men vad gör han???

- Säg något som du gjort för mig idag??? Säg NÅGOT??

Gud va arg jag var.

Han sa senare.. du måste ha en oerhört ilska gentemot mig.. eftersom du alltid blir så vansinnigt arg på mig..... Han har rätt.. jag ser verkligen rött när han sätter igång.. Blir förblindad av ilska..
Men.... han gör mig även förblindad av kärlek...

han försöker..

Han försöker i alla fall... han ringde nyss.

- Ska vi försöka att bete oss shysst mot varandra när du kommer hem ?? Jag vill inte slösa bort en hel skön helg med att vara osams med dig. Är det en bra tanke?

Jag är glad att han ändå VILL... men en del blir så där obstinat.. liksom... vill tjura.. "så nu duger det tydligen..... "

Väx upp för helvete iá!!!!

att inte kunna prata

Jag lider mest av att inte kunna prata med någon om min jävla sits... jag både vill lämpa över skiten på någon annan men samtidigt skäms jag för att jag sitter där jag sitter.

Jag har berättat för mina nära väninnor om att det inte är "guld och gröna skogar" pga att vi är så envisa båda två och att vi har humör... men har inte berättat om VARFÖR vi bråkar.. i alla fall inte hela historien. Man är rädd för att bli sedd ner på.

Varför är det så??

Jag pratade nyss med min barndomsvän... som alltid stått mig oerhört nära.. mycket tack vare att hon alltid varit öppen med sitt liv, sina misstag. Sånt gör att man kan öppna sig. Nu till nästa dilemma.... jag sitter på jobbet.. och kan inte prata så öppet som jag skulle vilja... och hemma, så är ju mannen där hela tiden.

Suck*

det är inte bara han som kan vara elak

Det är inte bara han som kan vara elak... jag kan med.. herregud... känner verkligen att jag vill trycka till ordentligt.. att det KÄNNS lika mycket som det känns för mig.

Igår berättade jag för honom.. att jag inte ville åka hem.. vill inte hem till vårt "hem".... Jag längtar inte efter att sluta arbetsdagen för att komma HEM.

Han blev ledsen.. vilken iofs var mitt syfte.

Jag vill verkligen känna att det är vårt hem... men det gör jag inte.. och mörkret som är över oss påverkar negativt, vilket iofs inte är konstigt. Det är svårt att få något att växa i vår verklighet för tillfället.

något är ju helt klart fel...

Något är ju helt klart fel... om man istället för att känna "wow, en långledig helg framför sig" .... känner... "hur ska vi klara av detta"?

Just nu är jag i en dipp period... känner olustkänslor... inför hur helgen blir.

Blir det lugn så kommer det bli UNDERBART.... men risken är att det blir nåt tjafs... då blir det fan inte kul

Det enda som e "skönt" är att sonen inte är hemma... därför kan jag med gott samvete fly huset till en väninna... och supa skallen i bitar.

DET skulle jag vilja göra nu känner jag.... en massa rödvid med bästa kompisen.

jävla gnällkärring

Varför finns det inget bra ord för den manliga versionen av "jävla gnällkärring"???

Den skulle jag behöva just nu.... efter en dust med mannen igår.. eller dust och dust... en diskussion i alla fall... och han går in i försvarsställning på en gång.. vi snackar igenom allt... kom fram till vissa saker... och sen e det fan precis som vanligt.

Jag sa till honom att han har blivit för jävla gnällig det sista, det dåliga humöret kommer upp titt som tätt.. ta tag i det istället för att spy galla över mig, den personen som står bredvid och pushar på?!? Han höll med och sa att han tog till sig...... men jag tvivlar.. faktiskt.

Tänkte idag på promenaden på väg till jobbet... "jag ger detta max 3 månader.. " ... antingen har vi kommit över detta eller så är vi ett slut kapitel.. Lite av det snackade vi om igår.. han har trots bråken TRON på oss.. jag sa som det var... jag har INTE tron på oss längre.. för mycket talar emot.. mycket tack vare att jag gett honom chans på chans att rätta till det som är galet... till ingen nytta. Jag tycker verkligen att jag anpassat mig till honom.. han inte ens i närheten.

Jag hoppas (igen??) ... att han tar till sig det vi snackade om