vissa personer råkar visst ut för ALLT

En bra egenskap tycker jag är att inte gräva ner sig själv alltför djupt, att se det positiva eller i alla fall mindre negativa i livet. Gudarna ska veta att jag ibland är långt nere i mörkret... Men så tar jag mig upp, sakta men säkert.

Värst är det nästan när man hör andra brottas med verkligheten.

Min bästa väninna är en kvinna som råkat ut för massa skit i sitt liv.. det sista var häromveckan.. Hennes 19åriga son akut sjuk.. epilepsi eller kanske hjärntumör.

Då får man distans till sitt skit... helt klart.

Vad har liksom jag att gnälla på???

vi är kanske inte "onormala"???

häromdagen... när jag hade snäst av mannen.. (för något som jag själv redan glömt) ..... så fick jag dåligt samvete för att sonen var i sitt rum och kanske hörde.. och gick in och kramade om honom och sa "förlåt att mamma skriker" ...... då säger han:

- Men mamma... det är ingen FARA.... Pappa och X brukar bråka mycket mer än detta!!!

En del av mig pustade ut.. för att sonen inte tog illa upp.. den andra delen blev ännu mer ledsen för att han hade sånt liv.

Men.. efter att jag hade pratat med sonen så började jag tänka lite till, det går ingen nöd på sonen, han har 2 föräldrar som älskar honom ofantligt mycket, och som är duktiga på att visa det till honom med.

Det är ju egentligen inte konstigt att man bråkar i relationer... men just nu är det mycket.. mycket tack vare min sits, min obalans.. Så jag vill inte lägga allt på Mannen.. Nej då, jag är allt involverad i våra bråk jag med.

.. och lik förbannat sitter jag där och läser

GUD vad jag stör mig på vissa "kända" bloggare på min "vanliga" sajt.... sådana som jag snackat mycket med genom åren... som började med vettiga åsikter... men som man verkligen SER att de skriver för att få "heja-rop" från... Varför ska det vara så??

Det finns en speciellt... som blev dumpad för ett tag sen, för parnern hittade en ny... Alla 3 i det triangeldramat finns kvar på den sajten... det nya paret skriver om guld och gröna skogar, om lycka och massa häftig sex.... och den som blev dumpad lyser genom med svartsjuka genom inlägg om erövringar för att nästa inlägg skriva om sårade känslor. Man riktigt SER avundsjukan som gror...

Jag stör mig.. Big Time.. och lik förbannat sitter jag där och läser..... Hmmm

vad är "normalt"??

Jag hade ett litet snack med exet igår, han var uppriktigt orolig för mig och min dipp jag haft... vi pratade om hur jobbigt det kan vara i en relation.. att man trots kärleken ändå kan nöta ut varandra... Han berättade om hur han och hans sambo ibland har väldigt jobbigt.. hur de kommer i ofas med varandra... hur de ibland är i den negativa fasen samtidigt, hur svårt det är att se den andre människans brist på välmående.

Mina tankar går då först till vad som anses vara "normalt"??

Att leva i städigt jagande efter trygghet...

.. sen... ser jag vad som INTE är normalt... att prata om sådana här saker med sitt ex
Jag är inte "normal" helt enkelt

de skulle tappa hakan... om de visste

När jag startade denna blogg så bestämde jag mig för att aldrig blogga hemifrån, eftersom Mannen i mitt liv är en väldigt nyfiken man... Han skulle snoka reda på denna.. lätt.. Så för att få ha mina tankar för mig själv så valde jag denna väg... Men det innebär också att jag bara kan blogga på dagtid, på arbetstid.

Önskade jag hade mer space

När man tänker så, hur bakbunden jag är i vissa sitser så blir det nästan komiskt.. för att vara mig dessutom... Mina nära och kära skulle tappa hakan om de visste... att JAG skulle tappat min självständighet... Och jag gör det trots allt med öppna ögon. Kan inte skylla på att jag blir lurad..

Jag ser det inte så.

att sakta ta sig tillbaka

Jag är inne i en trött, trött, trött period. Helst av allt vill jag bara sova 24 timmar av dygnet. Men som arbetande kvinna med ett barn på "halvtid" och som nyss varit i värsta svackan i mitt liv så kanske det inte är så konstigt.

Kroppen behöver sömnen för att komma ikapp kanske?

Äntligen fredag......

att erkänna sina svarta tankar

Jag har privilegiet att ha en bra relation med mitt ex och hans sambo, det kommer ofta upp när man mår dåligt, från båda håll. Häromdagen ringde jag exets sambo och BAD om att få ha sonen där några dagar för jag var under isen... Jag var så pass under isen att jag började gråta.. hulkade fram delar av sanningen... inget nedvärderande om Mannen, utan om MINA problem.. Hon blev lite orolig...

"självklart ställer vi upp... räcker det så, eller vill du ha annan hjälp???"


Det som hade satt igång hjulen i snurrning denna gång var surhet hos mannen som utvecklades till hysteriska utfall från mig.. Försöker förklara för honom att jag mår så jävla dåligt att alla smågnabb gör mig GALEN.

Innan jag ringde exets sambo hade jag fått ett utbrott, skrikit, slagit i dörrar, slängt skor omkring mig för att sen falla ihop på golvet gråtandes och sen hyperventilera.

Jag blev riktigt rädd för mina känlsor... Mina svarta känslor... Mannen blev ju riktigt rädd för mitt sätt... Vi pratade sen och han var väldigt ångerfull när han vet att jag BETT om att ta det lugnt med mig ett tag... ge mig lite tid att ta mig upp ur hålet.

Däremot fick jag mig en tankeställare.... Mitt virrvarr av känslor handlar ju inte enbart om Mannens sätt emot mig... utan att det är djupare... Mina svarta känslor och tankar som dyker upp lite då och då.... I min familj har vi sjukdomen "manodepressiv".. så jag har nog en släng av det. Mitt ex sa till mig igår när han ringde för att kolla hur jag mådde...

"ta inte detta fel nu, men det är inte det som spökar?? Du kanske behöver hjälp?"

Jag svarade att jag inte tar illa upp... Jag har tänkt tanken själv