Mycket på jobbet... mycket att göra... men ändå är mina tankar någon annastans.. i mitt miserabla liv... som gör sig mer och mer deppig.. känner hur jag faller.. och inga grässtrån att famla efter. Ser en helg utan att kunna spy ur mig galla här... det är många dagar till måndag.
Känner igen mig i orden som en älskarinna skrev en gång.. Jag hatar helger... ser bara fram till måndagen när man får öppna sig igen... ungefär så känner jag nu ... ser fram emot måndagen så jag får använda min "ventil" igen...
Känner ångesten komma krypande.
Måste komma på ett sätt att ta mig i kragen.... för NU är jag precis lika patetisk som jag tycker mannen är ibland... När han pucklar på sig själv med tankar att han inte räcker till... Precis så patetisk som jag tyckte han var inatt... när han började snacka när jag låg och sov.... Lika patetisk som jag tyckte han var då, just så känner jag mig nu.
Vad är då skillnaden??
Varför ser jag ner på honom när han är sån... När jag själv tar på mig den patetiska koftan själv?
Skillnaden.... för det finns en sån... Är att när JAG gör det, så håller jag det för mig själv och LIDER... När HAN gör det, så spyr han det på mig.
Allting har en ände
10 år sedan
